Göteborgsposten – 22 november 1870, sida 3

i behof, fruktar jag dock, att många lida hungersnöd i följd af den förkärlek för klassificering, som är Frankrikes förderf. Då jag en dag slutat min tarfliga måltid gjorde jag en promenad längs quaieerna utmed Seine med en mage lika aälätt som Olliviers hjerta, då jag händelsevis fick sigte på en qvinna, som lutade sig emot balustraden, Hon vände sig om, då jag gick förbi och lyktskenet från Tuileriernas portal föll på hennes ansigte. Det var ett ärligt och godt ansigte, men så fåradt af bekymmer, så förfärande hopplöst, att jag stannade för att fråga henne om hon var sjuk. Endast trött och hungrig-, svarade hon, jag har gått hela dagen och ej förtärt något sedan i går. Jag tog-henne med mig till ett kaf och lät servera henne med bröd och kaffe och under tiden berättade hon för mig sin historia: Hon var en bondflicka från Franche Comte, som kommit till Paris och der fått anställning som sömmerska i en större modehandel, men då belägringen började, fick hon sitt afsked och hade sedan förgätves sökt arbete. Dagen innan jag träffade henne, hade hon gifvit ut sitt sista sou-stycke, och då jag fann henne vid flodstranden hade hon begifvit sig dit i akt och mening att göra slut på sitt sorgliga lif. Men vattnet såg så kallt ut, jag vägade det ej.. sade hon. Hvilket språk af en parisergrisett, så olik det muntra, sorglösa väsendet i de franska romanerna, som lefver på en vindskammare med en blomma i vindskupan, älskarinnan till en student och som på några timmar förtjenar tillräckligt för att kunna tillbringa återstoden af veckan med skämt, löje och dans. Då jag hört hennes sorgliga berättelse, blygdes jag för, att jag beklagat öfver min torftiga måltid. Denna stackars fiickas olyckliga, hopplösa ställning delas af många hennes medsystrar. Men ha de väl rättighet att beklaga sig? År icke konung Wilhelm himlens verktyg och strider icke han för en helig sak? Att konungarne skola föra krig och sömmerskorna gråta är sakernas naturliga ordning. Franska män och qvinnor förtjena att massakreras och uthungras när de äro vanvettiga nog att våga knota vid deras fosterlands sönderstyckning och ej vilja begripa, huru riktigt och godt det är, att deras landsmän i Elsas förvandlas till tyska undersåter! —— —A—ää