Göteborgsposten – 22 november 1870, sida 1

medlingsförslag. men är fritt från de brister, som vanligen pläga vidhäfta sådana. Det söker att förena de goda sidorna hos båda de ofvannämnda försvarssystemen, eller, rättare sagdt, dess afvikelser från det rena folkbeväpningssystemet kunna uppfattas såsom företagna endast för att ernå den nödiga fastheten i organisationen med mindre uppoffringar för ett folk än ett sådant annars måste underkasta sig, när folkbeväpningens princip skall strängt genomföras. General Abelins förslag eger dessutom den förtjensten, att det knyter an vid bestående förhållanden och att det under tiden för öfvergången till den nya organisationen icke lemnar landet svagare utan till och med kraftigare rustadt än under det förutvarande armesystemets dagar. Det har likväl icke lyckats tillvinna sig det erkännande, som efter vårt förmenande bort komma detsamma till del. Den s. k. militärismens opposition emot förslaget har visserligen tystnat. Men till de ifrigaste motkämparne höra först och främst rustoch rotehållarnes talrika skaror, hvilka, fångne i den villfarelsen att nationen skulle vara villig att, utan ersättning från deras sida till staten, befria deras jord från de onera som af ålder åligga den, med all kraft motsätta sig ett förslag, som endast skulle medföra lindringar i men ej totalt upphäfva dessa. Dit höra vidare också idealisterna på detta område, de som anse att folkbeväpningens ide vanställes derigenom att man vid dess förverkligande låter densamma undergå modifikationer. De elementer till en permanent krigsstyrka, som i det nya förslaget förekomma, äro en tillräcklig anledning för dem att bryta stafven öfver systemet i sin helhet såsom utgörande ett militärismens foster, och de undersöka icke med tillräckligt lugn huruvida ej den möjliga olägenheten af förhållandet mer än uppväges af fördelar åt annat håll. Vid den skarpa motsats, i hvilken de olika åsigterna hittills ha stått till hvarandra, måste man kanske anse det för en lycka, att regeringens proposition om försvarsväsendets ordnande ännu icke i sin helhet varit underkastad folkrepresen tanternas pröfning, utan såsom sådan först kommer att föreläggas 1871 års riksdag. Nu hafva händelserna sjelfva med sin bindande logik talat, numera torde ingen riksdagsrepresentant göra anspråk på medborgarekronan blott på den svaga grund att han haft ett nej att lägga i urnan till anslagen på försvarsverkets stat, och nu är det äfven pressens pligt att väcka nationens uppmärksamhet på den fråga, som omständigheterna gjort till den vigtigaste bland alla. Men först en erinran om grunddragen af den Abelinska organisationsplanen, ty huru mycket omtalad den än på sin tid har varit, torde dock i stora yttre händelsers tummel detta minne från vårt inre politiska lifs strider hafva förbleknat.