Göteborgsposten – 22 november 1870, sida 1

estäldt med vår förmåga att kunna motstå en endes anfall? Det gifves nu ärade medborgare, på hvilka synen af de timade stora händelserna utöfvat tt så öfverväldigande intryck, att de förmena tater af andra ordningen, sådana som vårt and, i och för sina försvarsanstalters ordnande genting alls hafva att vidtaga. Bättre — äga dessa — än att offra penningar på rustingar, som i farans stund ändock komma att isa sig otillräckliga, är att använda dem på ationens intellektuella och materiella förkofan; helt visst skall Europa då icke med likiltighet åse en på civilisationens höjdpunkt tående stat eröfras af främlingar, och skulle mot förmodan så likväl ske, kommer det erfrade alltid att utgöra en främmande beståndslel i den nya samhällskroppen, som förr eller enare skall tillkämpa sig frigörelse ur denamma. Man torde ej behöfva spilla många ord å en dylik åsigt. Blott den som hyser aktning för sig sjelf blir aktad af andra, och enlast den nation, hvilken visar sig skatta sin gen nationalitet och sjelfständighet högt, kan hoppas att andra skola anse dem vara värda något offer från deras sida. Ett folk, som har någon känsla för ära, skall aldrig tillåta att striden för dess sjelfständighet utkämpas endast af främmande bundsförvandter, och det är med nationer som med individer, att försynen hjelper endast den som söker hjelpa sig sjelf. Man kan väl hoppas att Sverige, lagdt under främmande välde, skall bli svårt att assimilera ; men säkert är ock att det är lättare för ett fritt folk att försvara sin sjelfständighet än för ett underkufvadt att erötra densamma tillbaka. Vi ha dessutom ej rättighet att kasta den heliga pligten att försvara vårt fosterland uteslutaude på våra efterkommande. Och minst bland alla höfves en dylik klenmodighet oss svenskar, ty för vårt land har försynen gjort mycket, som särskilt sätter oss i stånd till att med framgång motstå en främmande eröfrares anfall. Vårt lands hafomflutna läge, våra bergspass, som utgöra lika många af naturen gifna fästen, betolkningens under kamp mot en karg natur och ett strängt klimat vunna härdighet, landets vidsträckthet, ja, sjelfva ofruktbarheten hos vår jord, hvilken förhindrar en landstigande fiende ifrån att utsträcka sina operationer längre bort än att hans egna förråder ständigt kunna vara till hands — alla dessa förhållanden äro momenter, hvilka ur synpunkten af vårt lands försvar äro mera värde än tusentals hjelptrupper. Vårt folk vet ock i allmänhet att uppskatta vigten af dem, och den nyssnämnda misströstande äsigten, hvars framträdande vi emellanåt till pär stora förundran bevittnat, torde lyckligtvis blott tillhöra ett försvinnande fåtal. Armefrågan har länge i vårt land stått på dagordningen. Den öfverlemnades i art till vår nuvarande Riksdag af de forna Rikets Ständer, hvilka af rättmätig grannlagenhetskänsla ansågo den vigtiga frågan böra lösas icke af dem, utan at de nya representanterna för det nya politiska tänkesättet. Den har ventilerats på våra folkmöten, i pressen och vid enskilda samtal, och detta dess sjelfmanta inträde i diskussionen utgör, redan det, ett bevis för att frågan hör till den närvarande tidens lifsfrågor. Men om också alla velat målet, så har dock tanken om medlen varit desto mera skiftande. För den ene skimrar bilden af en liten, men väl öfvad yrkesarmå säsom mönstret för landets försvar; för den andre utgör folkbeväpningen fältropet. Så länge dessa båda sinsemellan stridiga åsigter stodo såsom de enda alternativea, var det utan tvifvel naturligt att den senare lyckades samla de flesta anhängarne kring sig. Det obestämda i begreppet: folkbeväpning, som tillåter en mängd olika system, från den något väl lösa, för landets egendomliga förhållanden beräknade anordningen af försvarsväsendet i Schweitz ända till Preussens jernhårdt tasta armeorganisation, att rymmas inom dess vidsträckta ram, är först och främst egnadt att låta talrika skaror framstå såsom anhängare af folkbeväpningens namn, ätven om de: ras meningar i sak äro mycket skiljaktige. Men dessutom eger systemet i och för sig sjeltt stora företräden framför systemet litet men godt — företräden, som ligga ej blott inom det militära, utan i minst lika hög grad inom de moraliska, ekonomiska och politiska områdena. Genom det af vår nuvarande krigsminister framlagda förslag till ny armeorganisation har emellertid frågan kommitien annan ställning. Detsamma kan anses utgöra ett be