Försvarssrågan. I. Den strid, som nu pågår i vår verldsdel, har lemnat åt de nationer, hvilka såsom stilla åskådare bevittnat densamma, en lärdom som säkerligen icke skall glömmas i och med det gevärsskotten upphöra att ljuda. Denna är insigten derom att ett folk i fredens stund bör så sörja för sin sjelfständighet att denna åtminstone icke i första ansatsen gifves till spillo åt en inkräktares angrepp. Man bar sett det land, hvilket hittills betraktats som Europas första militärstat, förlora sina yrkesarmeer i följd af underlägsen krigsbildning hos desammes ledare samt bristande samband med ett solk i vapen. Och man har vidare sett detta folk, när det ändtligen blifvit väpnadt, vara vanmäktigt till lyckosamt försvar, derför att det saknade den fasthet, som blott en under tred genomförd organisation förmår förläna ett nationalförsvar. Det öde, som drabbat det stolta Frankrike, måste hos de mindre nationerna nödvändigt leda till en sjelfpröfning. Man måste fråga sig sjelf: huru är det vål