Göteborgsposten – 18 november 1870, sida 3

bålens vägg, så att den som beträder densamma befinner sig inklämd midt emellan denna vägg och det öfverhängande 7 å8 alnar breda vattentäcket. Rummet häremellan är åtminstone 6 alnar bredt. Det var just på denna plats som ett ungt par för några år sedan läto sammanviga sig. Brudparet, presten och hela den öfriga brudskaran hade för den skull gjort den långa färden hit ända från Massachusetts, dit de efter afslutad ceremoni oförtöfvadt återvände. Resa icke så många hit till Minnesota endast för att gifta sig, komma så många flera i hopp att, under inverkan af våra somrars iriska lult och helsosamma klimat, återvinna sin förlorade helsa. Lungsigtiga utgöra flertalet af sådana gäster, som med förkärlek slå sig ner ute på landet i närheten af en liten sjö. För några dagar sedan for jag på jernväg till en, två timmars väg härifrån liggande plats, White Bear Lake, känd såsom ett omtyckt tillhåll för sjuklingar, af hvilka jag der påträffade flera, hvaribland en fru ända från Newyork. Denna plats och flera äro ej olika våra badorter i Sverige, hvad läget och det ursprungliga ändamålet beträffar. Men här bildas dock ingen socletet?. Ilär gitvas inga baler eller sällskapsspektakler. Den ena familjen är här nästan fullkomligt isolerad från den andra och fördrifver tiden med fiske, segling, läsning och lättare handarbete. Byggnaderna äro, åtminstone vid White Bear Lake, få och oansenliga. De flesta bo i the boarding house, der de för mat och rum betala 10 doilars i veckan, hvilket är billigt nog. Ett af det täcka könet, under vistelsen på landet, högt värderadt nöje är att rida, i hvilken konst jag sett många unga ladies utveckla en förvånansvärd grad af skicklighet och djerfhet. Härifrån ledes jag till tanken på ett förhållande, som jag hört anmärkas af en mängd hitkomna främlingar och hvilket icke länder den amerikanska nationen till ringaste heder. Ett svenskt fruntimmer yttrade en gång till mig: I Sverige äro barnen sediga och hundarne elaka, i Amerika eger ett motsatt förhållande rum?. Och detta är en sanning. Djurplågeriet existerar här till den förskräckligaste grad, och i de större städerna isynnerhet: I Philadelphia såg jag allt som oftast huru hästar stupade på gatan och blefvo, sedan de icke med piskskaftet kunde tvingas att resa sig igen, fränspända, släpade till ena sidan af gatan och lemnade åt sitt öde. Och jag såg en gång en massa barn, från 5till 18-åringen, samlade omkring en sålunda öfvergifven hästkrake, hvilken de under höga jubelrop drogo i svansen och benen, sparkade på magen och hufvudet. Säsnart det arma djuret gjorde en ryckning, der det låg i rännstenen mera dödt än lefvande, flydde största delen derifrån, men endast för att genast återvända och plåga det på nytt. Fäfängt sökte jag att hos ett enda barn af detta tjugotal upptäcka en skymt a: me llidande. En mängd äldre personer stannade vid skådeplatsen, men icke för att tillrättavisa de vanartiga plågoandarna utan heldre för att skrattande tillropa dem ett uppmuntrande: Go on boys! Ja, jag såg tillochmed ett par af dessa fullväxta karlar följa barnens exempel och gifva den döende hästen en krattig spark i örbigående. När jag ungelär en timme derefter passerade samma plats, voro barnen borta: hästen var död och nöjet slut. Här är det vanligt att lifförsäkra hästarne; och häraf torde till en del kunna törklaras, hvarför man tar så illa fram med dem. Vid ett annat uilltälle blef jag vittne till hurusom man, ätven i Philadelphia, band ett groft tåg om hvardera af frambenen på en häst, som ej törmådde att draga in sitt tunga lass genom en inkörsport. I hvart och ett af dessa tåg drogo så tvenne karlar med all makt utan att, sålänge de voro i mitt ögonsigte, få djuret ur stället. En qvarts timme senare fann jag hästen liggande utanför den omtalade porten med afbrutet ben och ett illa blödande sår på högra länden. Lika illa behandlas i allmäåuhet de mindre husdjuren, hundar och kattor, och på frågan: IIuru kommer det till, att eder hund är så rädd för folk, får man som oftast höra sin älskvärda värdinna lemna det svaret: Jag vet inte. Barnen äro visst elaka mot honom. Att binda en hund och en katt tast vid ett kors, som begagnas i st. f. grind, och se den ena jaga den andra omkring i en cirkel, är ett favoritnöje för en viss klass bland folket här i landet. I Amerika har, som man väl kan tänka sig, kriget i Europa väckt det största uppseende. En icke ringa del af pressen — den amerikanska — håller sig på Preussens sida. Tyskarne hafva hatt talrika möten för uttryckandet af sina sympatier, och skandinaverna i Chicago ha, helt och hållet opäkalladt, synes det mig, följt sina tyska vänners exempel, men deras uttalande har naturligtvis varit för Frankrike. På tal om Chicagos skandinaver kommer jag att tänka på en, i ett af mina föregående bref omnämnd, aktningsvärd man, doktor Acharius, som af en insändare i ÖresundsPosten blifvit, helt säkert orättvist, angifven såsom författare till ett mot undertecknad m. f. riktadt bref från Chicago som för någon tid sedan var synligt i Helsingborgs Tidning. Och jag önskar nu att genom Göt.Daasgan De 2 åa oh mm RKA —