Göteborgsposten – 18 november 1870, sida 1

NN — — —— — — ————— ligen för pappas skull och emedan jag vet, att han är god, ädelmodig och trofast, jag menar pappas vän, hr Lenoble — jag samtyckt till att blifva hans hustru. — Diana! utropade Charlotte med ett ovanligt allvar i tonen, det skall aldrig ske! — Hvilket? — Ett sådant offer! Nej, nej! Jag lörstår alltsammans. För din grymme, hjerlläs-e, beräknande fars skull ämnar du gifta dig med en man som du ej ålskar. Du ämnar ligga ditt stackars krossade hjerta på pligtens altare. Åh, tro ej att jag glömt hvad du sade mig för ett par månader sedan, fastän jag visat mig sjelfvisk och alltid talat om honom samt paraderat med min lycka. Men jag är dock ej så glömsk af mig, Diana, och en sådan uppoffring som denna skall jag aldrig tillåta. Jag vet att du afsagt dig honom för min skull — jag vet att du jagat honom bort ur ditt hjerta — såsom du sade till mig dender natten, Men tomrummet som är lemnat qvar i detta hjerta skall hållas heligt, Di. Ingen trämmande bild skall vanhelga det. Du skall ej upposkra din egen frid för din fars sjelfviskhet. Hos mamma och mig skall du alltid ha ett hem. Du behöfver ej taga din illflgkt till något så förtvifladt steg som detta giftermål. — Men om jag anser det vara min skyldighet att antaga hr Lenobles anbud, Charlotte? trågade miss Paget något förvirrad. Hr Lenoble är lika rik som han är ädelmodig, och mitt giftermål med honom skall förskaffa ett lyckligt hem åt min far. De dåraktiga drömmar, om hvilka jag talade med dig dender natten, hade bleknat