lrades gmstan n:r 2, och denna lät ej heller länge vänta på sig. Thorsdagen d. 27 Oktober innehöll FeIrelandet i sin ordning en anmälan af Theblomma, hvari denna ännu krattigare nedzjordes, men hvari tillika ordades om blad al tredje rangen?, hvilka äfven här förmenades hysa en atgjord förkärlek för dylika sceniska giltplantor. Nu bröt stormen lös och den ena minan efter den andra kreverade. De som, med rätt eller orätt funno sig träffade,Dagstelegrafen och Dagens Nyheder?, togo hvar för sig till orda och riktade mot sina båda kolleger Åaf första rangklassen en korseld, dervid det ingalunda sparades på skarpa projektiler af allehanda beskaffenhet. Slutligen lät redaktören af Folkets Avis, Erik Bögh, i sitt Dit og Dat för d. 2 och 3 November en verklig mitrallleuse af spetskulor hvina omkring öronen på Fedrelandets och Dagbladets redaktörer och recensenter, hvarvid enkannerligen den journalistiska person, som i Fedrelandet utdelar rang ät andra blad togs i sträng upptuktelse, dervid stridens hettaredan förledde till ganska betänkliga personliga anspelningar och anfall. Detta var dock endast början af slutet. Förbigående nu åtskilliga följande större och mindre skärmytslingar de olika rangklasserna emellan öfvergå vi nu genast till stridens båda stora hufvudmomenter, dess Sedan och Metz, dervid vederbörande å ömse sidor låtit sina kärntrupper af journalistisk takt, sjelfbeherrskning och personlig högaktning kapitulera på ett sätt, som skulle vara på det allrahögsta att beklaga, om man ej visste, att äfven tidningsskrifvare äro menniskor, att äfven de, i ögonblick af uppbrusning och — hvarföre ej säga ut ordet — sårad egenkärlek, kunna låta pennan löpa bort med förståndet, Redan Lördagen d. 5 November innehöll Fedrelandet en kort men ljungande replik till br Bögh, slutande med följande mustiga utgjutelse: Försattaren till följetongen (Dit og Dat) i Folkets Avis för d. 3 Nov. är förnärmad öfver att i en Fadrelandets teateranmälan talats om Blad af tredje rang och har ansett det för tillätligt. ej blott att namngifva den person, som han förmenar ha brukat detta förmätna uttryck, utan äfven att tramdraga hans privata lif och tillägga honom åtskilliga våpiga handlingar för att göra honom till föremål för offentligt hån. Vi konstatera blott saktum; ty med den rangklan af samtundet, dit hr Erik Bögh genom social bildning, moralisk karakter och Journalistiskt uppförande hör, föra vi ingen diskussion. Detta var nu hr Plougs Sedan! Följde så ar Böghs Metz! Här hade utan tvifvel denne senare haft ett ypperligt tilltälle, att, i likhet med en och annan kollega på denna sidan Sundet, totalt slå döförat till för ett språk, som närmast tillbör och för vissa högtidliga tillfällen lånas från blad af ingen rang alls, för att istället öfverlåta åt allas vår domare, allmänheten, att döma parterna emellan, ett förfaringssätt, gentemot en yrande och hänsynslös frenesi, hvarpå ännu ingen publicist törlorat. Hr Bögh gör emellertid raka motsatsen. Tisdagen d. 8 November blef nemligen ett nytt Dit og Dat synligt, nästan uteslutande riktadt mot hr Ploug och hvari dennes personlighet och offentliga verksamhet afklädas alla anspråk på samtidens och medborgarnes aktning, detta i ett, om möjligt ännu bittrare språk, än det denne sjelf begagnat. Som ett profstycke anföra vi slutet: — — — Vi åtnöja oss med det medvetande att för den händelse fråga framkastas om: hvilken bland Köpenhamns tidningsredaktörer, hvars moraliska karakter har tillåtit de mest opålitliga personer att i hans sidning obehindradt befrämja sina privata intressen och att efter behag anfalla hvar och en utom stående, äfven om denne verkade aldrig så trofast och oegennyttigt för de mål, som bladet satt på sitt baner? — Hvem är den bland Köpenhamns redaktörer, hvars moraliska karakter har tillåtit honom att, medan vår här kämpade på lif och död, anförtro en föraktad och för sin lögnaktighet väl bekant smutsbladsförfattare att skrifva berättelser om hårens ledning och dess ledare? — och hvem är det af Köpenhamns tidningsredaktörer, hvars moraliska karakter har tillåtit honom att redigera sitt blad på ett sådant sätt, att hela den seende delen af allmänheten säger: Der hjelper ingen rättvisa, utan endast bekantskap — ? — då skulle det visa sig, att den, man nämner, blir Carl Ploug och icke Erik Bögh. Orden äro utsagda och lång tid skall utan tvifvel förgå innan de kunna glömmas. Bättre hade varit om å ömse sidor de aldrig fallit. Ty äfven om å ena sidan, för att tala med en annan deltagare i striden, det understundom kan kännas härdt nog att se verkningarne at kotterioch kamrat-anda inom pressen sträcka sig alltför långt, att Åunder åratal se några enstaka personer vilja beherrska allt offentligt lif, utdela belöningar och dekretera straff allt efter eget behag i alla grenar af menskligt vetande, i alla yttringar af menskligt samhällslif, så bör dock ej hatets mördande dolk genomstinga eljest olörvitliga personligheters heder ooh anseende, der skämtets uddiga pilar skulle gjort alldeles tillfyllest. Skola de, som gjort till sin uppgift att föra fram sin tids stora ideer, att omutligt granska och rättvist döma, röna den framgång, som hvarje ädel och hög sträfvan förtjenar, må de då sinsemellan lägga bort en, otta endast inbillad öfverlägsenhets förkrossande ton, som på sin höjd kan passa eller ursäktas hos penningdryga krämare eller nybakade studenter, må de upphöra att dag för dag, nummer efter nummer förlora sig i ett ändlöst käbbel och må de framför allt aldrig söka att beröfva hvarandra, hvad de för sig sjeltva och sina åsigter be2 Ö 117 Loo . ee — — 7 —