Göteborgsposten – 17 november 1870, sida 1

F— —. — undrade och ännu beundrar den höga känsla som förestafvade din vägran. Det är visserligen en pensionsflickas sertimentalitet, mitt barn, men det ligger något nobelt deri; det är ej en vanlig pensionsflickas sentimentalitet. Det adliga blodet förnekar sig ej, min flicka. Se så, gråt nu ej. Du skall lefva för att tacka mig för hvad jag gjort i afton; ja, mitt barn, du skall tacka mig då du ser dig omkring i ditt komfortabla hem — då mina gamla ben förmultna i sin anspråkslösa grift — och säga till dig sjelf: Jag har min far att tacka för detta. Ogynnsamma omständigheter hindrade honom att göra sin skyldighet, såsom lyckligare fäder kunna göra sina, men det var hans omtänksamhet, hans alltid vakande omsorg, som förskaffade mig en tillbedd man och ett lyckligt hem. Märk mina ord, den tid skall komma då du skall säga detta, mitt barn. — Jag skall alltid försöka att tänka vänligt på er, pappa, svarade miss Paget i låg sorgsen ton, och om mitt giftermål kan betrygga er och Gustave Lenobles lycka är jag nöjd. Jug blott fruktar att taga för mycket och gifva tör litet. — Mitt kära barn, du hyser alldeles ogrundade farhågor. Tror du att Lenoble skulle kunna finna en vackrare qvinna eller en mera elegant qvinna på något annat ställe? Tror du att han skulle finna en qvinna som en hertig kunde vara stolt öfver att få göra till sin hertiginna. Det bör ej finnas någon känsla af obligation på vår sida, mitt barn. Gustave Lenoble skall få se att han får andra och dyrbarare skatter i utbyte mot sina penningar. Kyss