Göteborgsposten – 17 november 1870, sida 1

AA NN Nn mig, mitt barn, och säg att du förlåter mig för det jag var litet sträng nyss. — Förlåta er? — ja, pappa. Jag tror visst att ni är klokare än jag. IIVarföre skulle jag ej antaga hr Lenoble? Han är god och vänlig och gifver oss ett lyckligt hem. Hvad mer kan jag begära? Kan jag begära att likna Charlotte, för hvilken lifvet tycks endast ha poesi och glädje? — Och som tänker öfverlemna sin älskvärda person åt en liten pennfäktarc! afbröt kaptenen. — Kan jag hoppas att likna denna flicka med hennes lyckliga okunnighet om lifvet, hennes gränslösa kärlek och förtroende! Oh, nej, nej, pappa, dessa saker äro ej för mig. Hon lade sitt hufvud mot sin tars bröst och gret som ett barn. Detta var hennes andra farväl till den man som hon älskat, till de drömmar som hon drömt. Koptenen tröstade henne med ett faderligt famntag, men var alldeles oförmögen att fatta anledningen till hennes sinnesrörelse. — Hysteriska anfall! mumlade han. Låtom oss nu tala allvarsamt, mitt kära barn, fortfor han. Jag anser det vara lämpligast, att du nu lemnar Baysvater och genast flyttar till mig i denna anspråkslösa boning. — Harföre det, pappa? — Skälet är tillräckligt tydligt, min skatt. Det är ej rätt att du fortfar stt äta beroendets bröd. Såsom Gustave Lenobles tillkommande hustru — och ordet tillkommande innefattar i detta fall att du oförtöfvadt — — Pappa, afbröt Diana hastigt, ni vill väl ej låta