Göteborgsposten – 16 november 1870, sida 1

utan en hopplös älskares förtriflade ton; jag skall kanhända träffa er ännu en gång innan jag reser till Normandie. Jag trislar på att jag kommer att resa i morgon Jag har mina egna skäl för att stanna —oförnuftiga skäl kanhända, men jag skall stanna. Allt detta yttrades i en ton som var alltför låg för att nå kaptenens öra. — Ämnar ni lemna oss, Lenoble? frågade han i darrende ton. Vill ni ej stanna och låta Di gifva er en kopp th som vanligt? — Ej i afton, kapten. Godnatt. Han tryckte den gamle mannens hand och aflägsnade sig. Kapten Paget sjönk tungt tillbaka i en stol och satt nägra minuter tyst. Diana var den första som yttrade sig — Jag är glad öfver att er läkare ansåg er frisk nog för att åka ut, pappa, sade hon. -— Verkligen, mitt barn, svarade hennes fur med en grimas. Jag hoppas att nästa gång jag är ute och åker skall det vara i ett helt annat slags vagn — den sista resa jag skall göra innan de köra bort mina ben till åkerns godning. Jag tror att man använder de fattiges ben till sådant ändamål i vår praktiska tid. — Pappa, hur kan ni tala så rysligt! Ni är bättre eller hur? Hr Lenoble sade att ni var bättre. — Ja, jag är bättre, Gud hjelpe mig! svarade den gamle mannen som ej längre kunde dölja den vrede som jiste inom honom. Detta är en af motsägelserna i den länga farce som vi kalla lif. Om jag varit en rik man