Göteborgsposten – 16 november 1870, sida 1

med en krets af slägtingar, alla ansedt och rikt folk, omkring mitt sjukläger, så tror jag nog att jag skulle ha dött; men som jag nu råkar vara en utarmad enstöring, som bor i en hyrd lägenhet och utau annan utsigt än fattighuset, så lerver jag. Det är mycket bra för en man att taga förhållandena lätt då han är sjuk och hjelplös, för svag tillochmed att tänka. Det är ej pröfvotiden. Den verkliga pröfningen kommer då styrkan återkommer, och värdianan börjar gnata för hyran och apotekaren sänder sin räkning och framtiden ligger mörk och hotande för en stackars man. Flyttningstiden har nu kommit för mig, Diana, och Herran endast vet huru litet jag vet hvart jag skall flytta. — Pappa, ni är ej utan vänner; äfven jag kan gifva er en liten hjelp. — Ja, svarade kaptenen med ett bittert skratt; ett pund i qvartalet — den obetydlighet du möjligtvis kan spara ihop! Det kan ej rädda mig fran fattighuset. — Vidare ha vi ju hr Lenoble. — Ja, vidare ha vi hr Lenoble; den man som skulle ha gifvit mig ett hem under min ålderdom; han sade mig det i dag — ett hem passande för en gentleman — ty den ställning han nu ionehar är ingenting i jemförelse med den ställning han torde komma att inneha ett år härefter. Han skulle ha mottagit mig som sin svärfar, utan att tänka på eller fråga efter mina antecedentia, och om jag ej lefvat som en gentleman, skulle jag atminstone ha dött som en sådan. Detta skulle han ha gjort för mig. Men tror du väl att jag kan begära något af honom nu, sedan du till