Göteborgsposten – 15 november 1870, sida 1

hjerta var bortskänkt åt en annan. Tro ej att jag är så svag eller så däraktig att jag öfserlemnar mig åt förtviflan sedan jag vaknat upp ur min dröm. Jag kan se lifvets verklighet i ansigtet, hr Lenoble, och jag har lärt mig att önska allt godt för den flicka, som vunnit det hjerta, hvilket jag en gång trodde vara mitt. Den person jag talar om är ej någon mera ovanligt begåfvad man i afseende på yttre eller inre egenskaper. Han är blott en helt vanlig ung man, med vissa talanger, med en karakter som snarare lutar åt det goda än det onda. Men han var min följeslagare under det jag var ung flicka, och derigenom att jag förlorat honom tycker jag att jag förlorat en del af sjelfva min ungdom. Diana ansåg att detta borde vara slutet på samtalet rörande detta ämne. Hon väntade att hr Lenoble skulle böja sitt hufvud för det oundvikliga, yttra ett vänligt farväl och afresa till sitt normandiska hem, öfvertygad om också ej tillfredsstäld. Men Gustave tillhörde ej det slaget af älskare som så lätt förtviflar. — Och detta är alltsammans! utropade han. En ungdomskamrat, för hvilken ni hyste en ung flickas romantiska fantasi! Och minnet af denne store idiot — rättvisa himmel! hvilken idiot måste ej den mannen ha varit som var älskad af er och ej ens visste det! — minnet af denne man står emellan er och mig och skiljer oss för alltid? Minnet af denne eländige karl som kunde vara älskad af en engel utan att veta det står i vägen för mig, Gustave Lenoble, en man och ej en idiot? Ah, vi blåsa bort honom till yttersta ändan af verlden! utropade hr Lenoble,