Göteborgsposten – 15 november 1870, sida 1

bortblåsande en imaginerad rival från sina fingerspetsar. På detta sätt blåsa vi bort honom till nordpolen eller till Kaukasus, der han kan förblifva tills gamarne komma och guaga på hans lefver — både han och den miss han föredrager framför min Diana. Detta sätt att taga saken var alldeles oväntact för Diana. Det var vida mer angenämt än en dyster förtviflan; men det var på samma gång svårare att ha att göra med. — Han är borta! utropade Gustave åter; han är på högsta toppen af Kaukasus, och gamarne hvässa sina näbb! Och nu, Diana, säg mig nu — vill ni bli min hustru eller vill ni det ej? Vill ni bli en mor för mina barn? Vill ni förvandla Cötenoirs gamla slott till ett trefligt hem? Vill ni upphöra att bo bland främlingar? Vill ni komma till dem som skola älska och ära er? Vill ni gifva er gamle far en plats vid er härd? Han är gammal och behöfver ett hem under sina återstående dagar. För hans skull, Diana, för min skull, för mina barns, svara jal Nej, ej så hastigt! utropade han då han märkte att hon stod i begrepp att svara. Hvarföre har ni så brådtom att uttala er olycksbådande dom? Tänk på huru mycket som beror af ert svar — er fars lycka, mina barns, min egen! — Det är endast på er lycka jag måste tänka, svarade miss Paget allvarligt. Ni föreställer er att det är så lätt för mig att säga nej. Tro mig, det skulle vara mycket lättare att säga ja. Då ni talar om min fars ålderdom och behofver, skulle jag vara bra härdhjertad om jag ej frestades af den hamn ni erbjuder. Hvarje ord som ni säger gifver mig ett nytt bevis på er godhet, ert ädelmod.