Göteborgsposten – 12 november 1870, sida 1

H 7 Från Utlandet, Man känner å de krigförandes sida nå. gon osäkerhet på hvad som skall följa, och man äflas äfven å båda sidor efter att på hvarandra välta skulden för ansvaret af de skräckscener, som måste komma att följa, vare sig att Paris skall uthungras eller nedskjutas, Man måste häpna vid blotta tanken på hvad som skall inträda vid den fortskridande belägringen at en stad med 2 millioner menmskor — och man kan ej undgå att spörja med förfäran, hvart den hjertlösa politik skall föra förhållandena i Europa, hvilken lälsar sig vilja gå in på ett stillestånd, men omöjliggö det genom vägran att under detsamma läta den stora hufvudstadsbesolkningen förses med j itsmedel, Hr v. Bismarcks tidning utropar, nästan sardoniskt: I För den franska provisoriska regeringen och för den del af folket, som frivilligt eller ofrivilligt följer henne, måste nu kanonerna predika det förnuft, som hittills förgäfves sökt att vinna terräng. Från tysk sida har man gjort hvad som kunde göras (9, för att förskona Frankrikes olyckliga hufvudstad från den sista katastrofen. Blodet och förbannelserna trån de många tusenden, som måste lida derunder, komma öfver deras hufvuden, hvilka uppkastat sig till maktinnehafvare i Frankrike, utan att ha mod till att se ställningen i ögonen och att ingå på dess konseqvenser. A andra sidan har Frankrikes utrikesminister Jules Favre i en erkulärnote förklarat Preussen vara skulden till krigets fortsättande, genom sin vägran att medgifva Paris proviantering under vapenstilleståndet, och tagit makterna till vittne af Preussens omenskliga politik. I England, der man hängifvit sig åt förhoppningarne om ett stilleståads åstadkommande, råder stor uppståndelse och ero inom alla klasser. Gifvande uttryck åt denna stämning, säger Times, att det finnes anledning befara, att krigets fortsättande skall komma att sko på de fria nationernas bekostnad, och uppmanar Europa att högtidligt erkänna principen om folkens sjelfbestämningsrätt. Så har det i politiken djupliggande verldsbladet omsider kommit ill erkännande af, hvad den aldra minst relekterande inom svenska folket instinktmesigt kände, så fort segerlyckan i så hög grad crönte de preussiska vapnen, och hvad man itven allmänt här högt uttalade, då konung Wilhelm ej gjorde halt efter triumfen vid 5dan, utan marscherade vidare, besluten att röfrande stycka Frankrike. Det återstår nu tt se, om icke det stora bladet äfven skall akna till insigt af, att Preussen har bakom ig en mäktig bundsförvandt, mot hvilken Engand sjelst en dag icke skall kunna göra mottånd. LIndep. belge vill veta, att det varit refve Moltke, som i krigsrådet på det betämdaste motsatt sig Paris provianterande, m också blott för en enda dag.