har talat vid er far och har hans samtycke. Han har uppmuntrat mig och antydt att jag kunde vara förvissad om er kärlek. Hade han tillräcklig grund för detta halfva löfte, Diana? — Han hade ingen grund derför, svarade miss Paget allvarligt, ingen utom sin egen önskan. Ni hur låtit mig höra mer än jag önskade höra, hr Lenoble, ty hvad ni erbjuder mig kan jag ej antaga. Af hela mitt hjerta tackar jag er för er kärlek. Äfven om den är, såsom jag tror, en öfvergående fantasi, tackar jag er ickedestomindre. Det är ljuft att veta sig ha vunnit en god mans kärlek. Jag ber er tro att jag af hela mitt hjerta värderar er ädla natur, er ädla sympati för den svaga och öfvergifna. Om ni kan gifva mig er vänskap, skall ni finna huru jag kan uppskatta en god mans tillgifvenhet, men jag kan ej antaga er kärlek. — Hvarför icke? frågade Gustave bestört. — Emedan jag ej kan gifva er lika mot lika, och jag vill ej gifva er mindre. — Men med tiden, Diana, med tiden! — Tiden kan ej visa mig er karakter i bättre ljus än det hvari jag nu ser den. Ni saknar ej törmåga att vinna en qvinnas hjerta, men jag har intet hjerta att gifva. Om ni vill vara min vän, skall tiden öka min tillgifvenhet för er; men tiden kan cj återupnväcka de döda. — Menar ni att ert hjerta är dödt, Diana? — Ja, svarade hon sorgset. — Ni älskar någon yngre, lyckligare än jag? — Nej, hr Lenoble, ingen.