— Men ni har älskat? — Ja! en dålig menniska, kanhända, en skurk som — En spasmodisk pinsam ryckning sammandrog hans ansigte under det han betraktade flickans sänkta hufvud; hennes ansigte kunde han ej se i den dunkla belysningen. — Säg mig det, Diana, sade han hastigt i förändrad ton; det finnes intet oöfverstigligt hinder emellan oss, som måste skilja oss åt för alltid? Det finnes ingen som har någon rättighet öfver er — genom någon slags oförrätt ? — Ingen, svarade miss Paget i det hon lyftade upp sitt ansigte och såg honom rakt i ögonen. Äfven i denna dunkla belysning kunde han se den stolta, stadiga blicken, som tycktes vara det lämpligaste svar på alla tvifvelsmäl. — Gud vare lofvad, hviskade han. Ah, huru kunde jag blott för ett enda ögonblick misstänka, att ni kunde vara något annat än hvad ni synes vara — den renaste bland de rena? Hvarföre förkastar ni mig då? Ni älskar mig ej, men ni begär min vänskap, ni erbjuder mig er vänskap, ja äfven er tillgifvenhet. Ah, tro mig, om dessa känslor äro verkliga, skall tiden förvandla dem i kärlek. Ert hjerta är dödt. Ah, hvarföre skulle detta unga hjerta vara dödt? Det är ej dödt, Diana, det behöfver blott den sanna kärlekens värma för att vakna till lif igen. Hvarföre skulle ni förkasta mig då ni säger att ni tycker om mig, såvida ni ej älskar en annan? Hvad skulle skilja oss åt? (Forts.)