Göteborgsposten – 10 november 1870, sida 2

menniskorace det kan finnas någon varelse så himmelsvidt skidd från Valentine Hawkehurst, att han kan älska mig? Sådan var hennes hjertas bit:ra klagan, då non jemförde denne främlings ömhet med likgiltigheten hos den man, hvilken under tre länga år af hennes flickålder varit föremål för nvarje dröm, hvarje tanke, hvarje förhoppning i hennes lif. Hon kunde ej förjaga honom ur sitt hjerta på en gång. Det svaga hjertat hängde ännu fast vid den kära, välbekanta bilden. Men ju mera bittert hon kännt Valentines kalla likgiltighet, desto mera tacksam var hon för Gustave Lenobles osökta kar. ek. — Ni känner mig lika litet som ni känner min far, hr Lenoble, sade hon efter en lång paus, hvarunder de hunno tirl ändan af den långa dystra gatan, der de befunno sig i närheten af droskstationen. Lätom oss gå tillbaka ett litet stycke, om ni behogar; jag har mycket mer att säga er. Jag onskar att ni allt.2e mätte förblifva vän till min far, men utan fara för er sjelf. Min far är en af dessa sangviniska menuiskor, som alltid äro fardiga att inlåta sig på något rytt företag och som fortfara att spekulera och hoppas sedan dussintals planer misslyckats, Han har såvidt jag vet ej några penuingar att förlora sjelf, och denna omständighet torde, utan att han vet det sjelf, göra honom hänsynslös i afseende så andras penningar. Jag har hört honom tala om affärsforbindelser med er, hr Lenoble, och det är af den aniedningen jag vågar tala så öppet till er. Jog vill ej att min stackars far skall pedraga er liksom han så ofta bedragit sig sjelf. Om ni