Göteborgsposten – 10 november 1870, sida 2

Hvad skulle ni då kunna säga mig? Att han har en dotter som för honom är en ovärderlig skatt? An, mademoiselle, skulle jag ej äfven veta det, jag som så ofta betraktat denna dotter — så ofta, så ofta, då hon ej kunde veta med hvilken sympati mina blickar följde henne, med hvilken djup rörelse mitt hjerta tolkade hennes lif af kärleksfull uppoffring. Det låg en värma, en ömhet i hans ton som rörde Dianas hjerta så, som det ;å länge ej blifvit rördt. Plötsligt, oväntadt blef betydelsen af dessa ömma tonfall klar för henne. Den kärlek, som hon en gång drömt om att få höra uttalas af andra läå par, uttalades nu för henne af denne främiing. Den sympati, efter hvilken hon för länge sedan under sina resor med Valentine längtat, gafs henne deuna afton utan att hon väntade det. Olyckligtvis kom den rör sent, och den kom ej från de läppar som i hennes tycke voro de enda, som kunde göra sympatien dyrbar för henne. Men för denna ofsvergifna flicka tycktes dock en mans tillgifvenhet vara en skatt, för hvilken hon måste känna sig djupt t.cksam. Hon fann ju derigenom att hon kunde bli älskad. — Äfven jag, sade hon för sig sjelf — jeg, hvars närvaro knappt märkes af Valentine då han inträder i ett rum der Chariotte och jag äro tillsammans; jag, som han dag cfter dag helsar med samma likgiltiga ord, samma likgiltiga blick; jag, som dag efter dog kunde få aftyna af någon låvgsam tärande sjukdom, tills jag sänktes i grafvon, innan han skulle se nagon förändring i mitt ansigte — jag kon äfven bli sitscad. Är det möjlet att bland derna