Göteborgsposten – 10 november 1870, sida 1

mare tunga stod i begrepp att Iskada hennes fars goda namn och rykte. f — Denne Lenoble tycker om honom och hyser tillit till honom, tänkte hon. Hvilken lycka för denne öfvergifne gamle man att ega en sådan vän! Och jag ämnar träda emellan och göra slut på denna vänskap! Detta var den form hennes tankar antogo, under det hon gick tyst vid Gustaves sida, med sin hand sakta hvilande mot hans arm. Han yttrade ett par gånger några ord om den ensliga trakten, aftonkylan eller några andra lika triviala ämnen; men då han af hennes svar fann, att hon var försänkt i djupa tankar, gjorde han ej något vidare försök att få ett samtal i gång. i — Stackars flicka, hon har kanhända något bekymmer som nedtrycker hennes siune, tänkte han med ledsnad, ty hans sympati för denna unga dame var verkligen en djup känsla. Detta var första gången han någonsin varit ensam med henne, och han var förvånad öfver den egendomliga sinnesrörelse som denna nya situation väckte hos honom. Han hade gift sig vid tjugo års ålder och aldrig erfarit dessa korta fantasier eiler dåraktiga passioner som sköfla sinnets och hjertats friskhet. Han hade gift sig med en qvinna som han aldrig lärde att älska; men hans natur var af så lyckligt slag, att han aldrig upptäckta att det var något som fattades i hans lif. I alla sioa slägtskapsförhållanden — som sonson, man, far — hade han varit ett mönster, och derigenom att hans sinne var upptaget af omsorgen för andras välfärd och lycka, hade han aldrig