Changarnier har begifvit sig till Brussel, der nu äfven Emile Oilivier befinner sig. Hr Emile Girardin har haft det ödet att förföljas af pöbeln genom Bordeauxs gator säsom vpreuesare. Man fordrade af prefekten, att Girardin skulle förjagas. Från Loirearmen. (Korresp. till Neue fr. Presse). Orleans d. 23 Okt. I går gjorde jag en utflykt till våra förposter vid södra Loire-stranden. Jag gick derefter till Olivet och ämnade derifrån begifva mig till Marcillyen-Villette, hvarest jag hoppades träffa en bekant, men uppnådde icke det mål jag hade åsyftat. Jag slöt mig nemligen till en fouragerings-kolonn, hvilken hade i uppdrag att indrifva hö och hafre. Vi hade dock icke framträngt en timme mot söder, förrän vi från en något ur vägen liggande by helsades med ett kulregu, hvilket, ehuruväl kulorna gingo öfver våra hufvuden, dock trang oss till återtåg. Skjutandet hade snart hitfört en del af det vid Olivet förlagda infanteriet, under hvars skydd kolonnen genast framryckte mot byn. Under det att jag stannade med min vagn uppstod en half timmas strid, som kostade på bairarnes sida en död och åtta sårade. Detta var första gången, som franestireurerna så få mil från Orlans vågat göra ett längre motstånd mot en större infanteriafdelning. Då innevånarne i byn — Saintillon, S:t Illon, Sadilleau eller Cendrillon är dess namn (sannolikt S:t Agnon de Sadillon) — hade deltagit i striden, och voro desamma hvilka dagen förut hade visat sig fredliga och undergifna, gafs order, att alla som gjorde försök till försvar skulle nedhuggas och byn sjelf, sedan alla förråder blifvit borttagna, stickas i brand. Befallningen utfördes punktligt. Öfver tjugu fiender qvarblefvo på platsen. De öfriga flydde tillbaka i skogen. Lador och stall, vindar och källare blefvo tömda och sedan blef hela den af omkring 30 hus bestående byn offrad åt lägorna. Detta var redan den femte by, som under loppet af 12 dagar i trakten af Orleans på samma sätt och af samma orsak prisgafs åt förstöring. Med hvarje dag blir kriget fasansfullare. Fransmännens fanatism uppväcker tyskarnes raseri, hvilka allt för ofta se sina kamrater sjunka ned träffade af från bakhåll kommande kulor. Ingen har någon fröjd af detta slagtande och brännande. Såväl officerare som soldater tala med vedervilja om det nuvarande krigssättet. Tillförsel kan icke ega rum och då blir intet annat öfrigt, än att fouragera och reqvirera. Bonden, som försvarar sin egendom, är i sin fulla rätt, liksom soldaten, som hämnar sina fallna kamrater. Armns bevarande är i kriget den första lagen. Utöfvandet af denna lag är förfärligt, men man må icke göra den ansvariga derför, som äro tvungna att använda denna lag, utan dem som göra krig nödvändiga. Från Italien. (Korresp, till Triester-Ztg.) Rom d. 19 Okt. Joseph Mazzini var i förgår i Rom. Denna gång blott på genomresa från Goeta till Livorno, men agitatorn skall komma åter. Det klerikala partiet har från början påstått, att Rom skall bli den italienska frihetens graf. Det beror nu blott på, hvem grafven först kommer att uppsluka. Lefver påfven ännu länge, löper Italien verkligen denna fara. Ty må vi blott erinra oss de många embetsmännen, hvilka skötte 2, 3, ja 4 embeten på samma zång och njöto en lugn tjenstebefattning i allsköns beqvamlighet. De förlora nu dessa tjenster, ty en ny stats administration fordrar andra krafter och dertill pålitliga tänkesätt. De äro emellertid fiender till den nya ordningen. Tusendetals tjenare, hvilka hos kardinaler, högre eller lägre prelater hade en riklig utkomst, blifva på gamla dagar lemnade pensionslösa. Äfven denna talrika klass hör till den nya regeringens fiender. Alla familjer, hvilkas slägtingar hade regeringsfunktioner och dermed lifnärde de sina, permitterade soldater, gendarmer, sbirrer och andra polisbiträden, äro icke heller vänner till det konstitutionella Italien. Om man nu till dessa nämnda räknar hela påfvedömets talrika prester, munkar och nunnor, inser man, att den eviga stadens försvar skall för konungariket Italien vara en icke liten, utan en ganska farlig och vågad uppgift. Tillsvidare går allt väl och regeringens organer arbeta med en synnerlig ifrer. Under denna feberaktiga rörelse, förblifver Vatikanen med sitt anhang 1 sorglig obeveklighet. Halfva porten till påtvens residens är stängd och de besök, hvilka den diplomatiska kårens medlemmar anse det för sin pligt att göra regelmessigt Tisdagar och Fredagar, ha en viss anstrykning af hemlighetsfullhet, som gör ett obehagligt intryck. Pius IX sjelf vill icke mer emottaga någon och lefver som vanligt; nu gör han sina promenader i Vatikanens herrliga trädgård, hvilken smyckas af springbrunnar, af en herrlig skogslund och eger den vackraste utsigt. Kardinal Bonaparte är hans gäst och utom hans vanliga omgifning, som består af kardinal-statssekreteraren, geheimehusprelaterna Ricci, Pacca, Negrotto och de Meroda, uppehåller sig äfven Antonellis landsman och goda vän, kardinal Berardi, i hans gemak. Afven Piccirillo och Curci, hvilka såsom Jesu sällskaps fäder ha ständigt tillträde till päfven, njuta ännu i dag denna förmån. — —— —