Göteborgsposten – 9 november 1870, sida 1

sig sjelf att hon skulle vara svag och oförnöjsam om hon ej vore beläten med sin lott. Men utöfver det närvarande vågade hon ej blicka, så dyster var utsigten. Det var derföre ej underligt att hon tyckte sig se en hoppets strimma i hennes fars nyss vaknade tillgifvenhet. Att arbeta för honom och bispringa honom under hans ålderdom tycktes vara en ljusare utsigt för denna hopplösa qvinna om tjugofyra år, än en framtid hvarunder hon endast hade sig sjelf att sörja för. Det låg för henne ett visst behag i den tanken att en gammal ångerfull man skulle vara beroende uf hennes arbete och ha hennes iuflytande att tacka för sin förbättring. Hennes besök vid Omega street voro ej uteslutande upptagna af samtal med hennes far. Det hände sig vanligen så, att hr Lenoble tittade in till sin sjuke vän hvarje dag som miss Paget aflade ett besök der. Hr Lenoble var i London i affärer, och dessa affärer tycktes fordra talrika samtal med kapten Paget. Naturligtvis kunde dessa samtal ej ega rum i Dianas närvaro. Gustave brukade derför med berömvärdt tålamod vänta tills den unga damens besök var slut, men påyrkade ickedestomindre hvarje gång artigt att hon skulle förlänga sitt besök så mycket som möjligt. Diana hade tillbragt tio eller tolf aftnar vid Omegastreet och alltid träffat hr Lenoble der. Hon tyckte mera om honom för hvarje gång hon träftade honom. Han var verkligen en person som hvarochen, hvilken kom i beröring med honom, svårligen kunde tycka illa om, och under hela sitt lif hade han aldrig skaffat sig en fiende.