Göteborgsposten – 9 november 1870, sida 1

Sedan den tiden hade hans dotter aldrig bedt honom om ens så mycket som sex pence, och sedan den tiden hade hon beständigt stigit i hans högaktning. Men den känsla han nu visade var mer än lugn belåtenhet; det var både varm tillgifvenhet och uppmärksamhet. Saken var nämligen den att Horatio Paget i sin dotter såg ett medel hvarigenom han kunde vinna ett rikligt uppehåll under sin återstående lifetid. Hans tillgifvenhet var visserligen uppriktig; det var en känsla som väckts och uppehölls af rent pekuniera intressen, ej någon skrymtaktig förställning. Diana erfor ett djupt intryck af denna sent vaknade tillgisvenhet. Förlofningen mellan Valentine och Charlotte hade gjort att Diana fann sig mycket öfvergifven. Det var ej ensamt den man hon älskade som var förlorad för henne; Charlotte, hennes väninna, hennes syster tycktes äfven glida bort ifrån henne. Så god, så kärleksfull denna dyrbara väninna och adoptivsyster än var emot henne, var hon ej längre helt och hållet hennes egen. Äfven öfver de renaste hjertan regerar Eros med alltför despotisk makt, och vänskapen vill gerna smyga bort till något undangömdt hörn af det tempel vid hvars altare kärleken stigit ner. Den milda vänskapen är blott ett litet tindrande vaxljus, som fortfar att brinna ihärdigt, fastän kanhända obemärkt i det bländande skenet från kärlekens lampa, och befinnes lysa ännu då lampan gått i spillror. Det fanns ingen stjerna som lyste mot Diana på den väg hon hade att vandra genom lifvet. Hennes närvarande ställning var visserligen tillräckligt komfortabel, och hon sade