Göteborgsposten – 8 november 1870, sida 2

href från en dansk friskylt. (Korresp. till Fredrelandet.) D. 22 Okt. Nord och nordvest om Paris ha preussarne nu dragit sig tillbaka till andra sidan om Mantes (14 lieues från Paris), efter att i början af månaden ha företagit ett plundringståg med omkring 6000 man till Vernon (20 lieues från Paris). Mot öster ryckte de deremot under första hälften af Oktober långt fram; de besatte Beauvais med omkring 4000 man och utsände derifrån detachementer på plundring, hvilka, alldenstund landet på detta håll var helt och hållet utan försvarstrupper, kunde utsträckas till Etrepagny och Ecouen, ja till och med till Gournay, i höjd med Rouen. Man sände derför några friskyttekårer emot dem, och deras rytteri nödgades derigenom att begränsa sig något; men hungern tvingade dem att gå så långt fram som möjligt. Foljden häraf blet en mängd mindre faktningar mellan ulanpatrullerna och våra förposter, hvilka likväl icke kostat oss en enda man död eller sårad, under det att preussarne jemförelsevis ledo betydliga förluster. Någon omvexling eger icke rum vid dessa små strider. Francs-tireurerna lägga sig i bakhåll vid den väg, ulanerna bruka komma, och skjuta ned dem, när de komma i skotthåll; preussarne söka att med täta anfall, eller rättare med beskjutningar, göra oss förtret. De närma sig de skogar, hvarest de tro francs-tireures finnas, med en afdelning rytteri och artilleri, uppställa kanonerna omkring en fjerdedels mil från skogen och bombardera den; francs-tireurerna söka å sin sida att förhindra dylika expeditioner och lägga sig i bakhåll på mycket framskjutande punkter för att öfverraska kolonnen under marschen, hvilket likväl hittills, så vidt man vet, icke lyckats någon kår. Den 14 Okt. vågade sig sålunda francs-tireurer från Havre om natten fram till en liten skog, hyilken beherrskade en väg, som ulanerna hvarje dag foro förbi och hvilken en kolonn på 200 man kavalleri och 2 kanoner, efter hvad man fått höra, under dagens lopp ämnade passera. Det till expeditionen bestämda kompaniet (omkr. 100 man starkt) uppnådde skogen utan att blifva upptäckt och uppställde sig vid daggryningen i en kedja längs skogsbrynet, på ett afstånd af ungefär 100 alnar från vågen. Fram på dagen signalerade vår utkikspost, att kolonnen var i sigte och ett par minuter senare, att den hade gjort halt framför skogen, men att en patrull man ven. utan af 7 man närmade sig, och snart efter kunde äfven upptäcka deras blåa kappor mellan löfDe redo helt lugnt, pratande och skrattande, att ana, att deras dödsfiender voro dem så nära att de kunde höra hvartenda ord. Det var strängt förbjudet att skjuta fore signalen, och märkvärdigt nog blef befallningen åtlydd — icke en enda af de hetsiga 100 fransmännen dukade under för frestelsen, antingen det nu var fruktan att få la cervelle brälee, disciplinen eller begge delarne, som återhöllo dem, och preussarne passerade hela den 400 steg långa linien utan att märka oråd. Först när de kommit förbi den venstra flygeln, begynte en att blifva orolig, red fram till sin anförare sägande: UHr kapitain, ich höre etwas dort im Walde, es sind doch keine franc-tireurs in dieser Gegend!. — (Det är kostligt, att höra francs-tireurerna återgifva detta samtal). Kaptenen strök sig föraktligt om skägget, svarande hånfullt: -Es is nichts als die Krähen, die schreien. — Det skrattande ljud, som trambringas, när en mängd chassepotgevär spännas, är icke olikt kråkornas skrik. Det var sista gången han hörde detta slags kråkor skrika; i samma ögonblick ljöd signalpipan och en väl riktad salva dänade från skogen. Öaktadt ulanerna — d. v. s. de at dem, hvilka icke blefvo liggande på väsen — voro elaka nog att sätta öfver diket till höger och jaga ued öfver den lutande slätten, i stället för att vända tillbaka samma väg de kommit, hvilket vår anförare väntat och derefter vidtagit sina dispositioner, slapp dock ingen oskadd derifrån, tre blefvo liggande på vägen, och resten sårades mer eller mindre farligt. Enligt de sista underrättelserna äro endast två at dem i lifvet. Många döma kanske med preussarne, att detta sätt att föra krig är icke loyalt och det kan icke nekas till, att det är något upprörande för känslan i att — snarare som en slagtare än sem en soldat — dräpa, utan att sjelf vara utsatt för fara; men man skall döma annorlunda, när man för det första erinrar sig, att francs-tireurerna å sin sida äro lika mycket utsatta att tillintetgöras, utan att kunna göra motstånd, när det lyckas preussarne att omringa dem. De ha då att välja, att på långt afstånd låta skjuta ned sig af artilleriet eller öfverlemna sig, vid hvilket sista tillfälle de, efter hvad alla säga, blifva nedskjutna som insurgenter, och för det andra att preussarnes sätt att föra krig berättigar till alla möjliga repressalier. Bret från Tours. (Korresp. till Berlingske tidende.)