Göteborgsposten – 8 november 1870, sida 2

hvad fransmännen under åren 1803 —1818 reqvirerat i krigskontributioner eller uppburit i penningar vid fredsslut. Ifrågavarande dokumenter skola insändas till högqvarteret i Ver sailles senast i slutet af November. Daily News korrespondent vid Loirearmens högqvarter försäkrar, att denna arm ännu räknar circa 60,000 man, hvilka äro jemförelsevis både friska och väl törplägade. Öfver stämningen i allmänhet skrifver han: Hittills är omkring en tredjedel af Frankrike ruineradt och från denna tredjedel har allt rikt felk flytt bort, medtagande sina rikedomar, hvilka förtäras här och i andra oinkräktade delar af landet. I de af fienden besatta provinserna existerar blott elände, intet annat mynt än pappersmynt, lokalbankerna ha inställt sina betalningar, all rörelse har afstannat och går sin ruin till mötes; men här deremot kan icke spåras något dylikt. Här och i bela södern finnas rikliga medel, öfverflöd på lifsmedel, handeln inbringar mycket penningar och derför föreställer man sig icke här tydligt hvad som inom kort kan hända. Här, tror jag, skulle hvar och en som besitter några egodelar genast vara böjd för fred. I södern, der man är ännu längre aflägsnad från faran, är man kanske lifvad för kriget, men i allmänhet äro alla insigtstulla och välmående personer stämda för fred Det är endast republikanerna hvilka bedyra, att de icke vilja sluta fred; det ar republikanerna, hvilka blott existera genom detta krig, hvilka förklara, att icke en tumsbredd jord och icke en fästningssten skall öfverlemnas. Hvad armen beträffar, så försäkrar jag eder, att den längtar efter fred till hvad pris som helst. Vi gå tillmötes ett kaos af stridiga partier, så att det är omöjligt att förutse, hvad som skall bli landets öde. Jag tror att regeringen är i en ytterlig oro för Loirearmn; hon har så helt och hållet fästat sitt förtroende till densamma, att om den gick under skulle säkert törskräckliga följder inträffa. En korrespondent skrifver till tidningen Pall Mall Gazette rörande den behandling som de franska fångarne äro underkastade i Preussen, följande: — Kan ni ej uppväcka engelsmännens sympatier för de stackars franska fångarne i Tyskland, af hvilka stora massor lida hungersnöd, sakna kläder och dagligen dö af brist på det för lifvet mest nödvändiga? Naturligtvis säga preussarne att de måste se till sitt eget folk först; men ha de rätt att taga fångar om de ej kunna gifva dem det minsta underhåll, utan låta dem dö af hunger, elände och sjukdom? Tyfoid och tyfus-feber äro gängse i många trakter. Fransmännen ha ej lifvets vanligaste nödtorft, inga kläder och på många ställen högst obetydlig, om ens någon föda ... Officerarne ha ett anslag af blott fyratio francs i månaden för sitt underhåll. De slita värst i trakten af Erfurt. Döden härjar starkt bland de stackars menniskorna. Hvad jag nu berättat är tyvärr alltför sannt och måladt blott i för milda färger. Inom ett par dagar skall ni sannolikt få höra mera härom. Jag har sett bref som äro hjertskakande att läsa från fördomsfria och oberoende personer på platsen.