Göteborgsposten – 8 november 1870, sida 1

ehuru anställda efterspaningar ännu ej ledt till den ringaste visshet om rätta sammanhanget med denna mystiska sak. Så mycket är dock med säkerhet kändt, att samma afton som Sund försvann, hade några vilda sällar uppträdt på ett ytterst våldsamt och fridstörande sätt i trakten och många anledningar tala för att Sund fallit ett offer för dem. Ordensutnämning. Belgiske legationssekreteraren i Stockholm Biourge har blifvit utnämnd till riddare af Nordstjerne-orden. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har till vice häradshöfdingar utnämnt holrättsauskultanterna O. F. Kjellman, A. O. Möller, C. E. von der Lancken, J. O. Lothigius och N. Åkesson. Räddning ur sjönöd. Följande vackra räddningsarbete omtalas i bref till N. Dagl. Alleh. under d. 29 sistl. Okt. från Umeå angående den förr omnämnda finska skonerten Ruonas skeppsbrott utanför Nordmalingsfjärden, under en ytterst våldsam storm: Fartyget, hvilket fördes af kapt. J. Rantala och var från Stockholm destineradt till hemorten Brahestad med last af styckegods, hade d. 19 i ofvannämnde månad, enär det var i närheten af Norrskärs fyr på finska sidan, men ej fått sigte af densamma, under natten lagt bi för att under små segel afvakta klart väder och att ej komma för nära grundet Sydostbrottet. Ej länge hade fartyget sålunda uppellallit sig, förrän utkiken kl. mellan 10 och 11 på natten varskodde brott och bränningar för ut, då rodret lades genast i lä. Men den våldsamma och höga sjön förhindrade en hastig vändning (vinden var 050), och ehuru seglen brassades back, kastades fartyget ned emot grundet (Lillbådan), der det kantrade åt ena sidan mot sjön, hvilken alltjemt bröt öfver fartyget och derifrån bortryckte det ena efter det andra, och äfven en del af ruffen, uti hvilken besättningen, kaptenen och en fruntimmerspassagerare för tillfället sökte skydd. Än mera lade si tartyget på sidan och vattnet inträngde uti folkets rum, der en matros, uttröttad af ansträngning, våt och genomfrusen, fann sin död. Hans lik spolades sedermera ut i hafvet af den våldsamma sjön. Styrman Carl Östberg, såsom skicklig simmare, trodde sig kunna nå land, kastade sig i hafvet, men blet uti de öfrigas åsyn ett offer för vågorna. För den öfriga besättningen, bestående af kaptenen och 4 man samt ofvannämnda fruntimmer, fanns icke något hopp, och dessa stackars menniskor väntade hvarje ögonblick att blifva förgångna. Hunger, köld och en långvarig förtviflan hade medtagit allas krafter, men då allt hopp syntes ute, anlände från Jernäs lotsplats dagen derpå kl. mellan 2 och 3 e. m. en lotsbät, bemannad med kronolotsarne J. O. Ijernström, J. Strömmer. 4. Ijernstrom, J. 4. Lydig och fiskaren J. Brannlund. Dessa gjorde flera törsök att nalkas vraket i och för besättningens frälsning, men brottsjöarne förhindrade deras bemödanden, och tycktes deras stora ansträngningar länge vara förgafves och besättningens undergång gifven. — Ehuru de modiga och beslutsamma lotsarnes krafter voro mycket medtagna och hvarje försök var förenadt med verklig tara för eget lif, kunde de ej se sina medmenniskors undergång, utan forttoro att ännu en gång göra ytterligare ansträngning för besättningens räddande, och lyckades slutligen äfven uti sitt menniskovänliga bemödande, så att den återstående besättningen och fruntimret bletvo at dem bergade — ehuru förfrusna, utsrultna och uti det omkligaste tillstånd samt nära halfdöda. De togo hand om de stackars skeppsbrutne och omhuldade dem i sina hem med den vård och omsorg, som deras bedröfliga ställning fordrade, så att de nu kunna med ångbåt från Umeå färdas till sin hemort, Brahestad. — Fartyget är söndersplittradt och nästan hela lasten har gått förlorad.