ten med 1870, finna att år 4110 bör vara det evigt minnesvärda år då det stora verket kan vara fullbordadt. Vinis coronat opus! Men alltid skall det finnas ett moln på hvarje ljus förhoppning! Hvad nu då? Kanske det ej blir färdigt precist på det uträknade året? Nå ja, intet knussel, några hundra år mer eller mindre, det gör då alldeles ingenting. Nej, det är nog värre än så. Akademien säger i förordet, att hon anser sig icke kunna inför allmänheten ikläda sig någon bestämd förbindelse i atseende på ordbokens fortsättande eller fullbordan. Det är ord och inga visor, det! Fullbordan, må så vara, det torde vara kinkigt nog, det medgifves, men fortsättningen? Söta lilla, snillrika akademi, har hon sagt A så får hon väl vara så innerligt hygglig att åtminstone säga B!!! Svenska språket har, det känna vi alla, under den tidrymd, som ligger emellan ordbokens beslutande och det första, synliga resultatet af detta beslut, fortgått i en oupphörlig utveckling och utan att dess nordiska, kraftfulla grundton derpå förlorat, vunnit en smidighet, en så att säga ,qvickhet i vindningarne eljest egendomlig endast för sydliga Europas språk. Ett exempel på de tunga former, hvari svenska språket för omkring ett och ett fjerdedels sekel sedan rörde sig finner man bland många andra i vår gamle vän Eric Cederbourgs korta (:) beskrifning öfver Göteborg, hvarur vi förut för våra läsare framdragit åtskilliga godbitar. Om vi idag uppvakta med en, måhända flera dylika, sker det helt åpropos med anledning af den ombyggnad och utvidgning tvenne af vår stads äldsta byggnader undergått. — Tätt utmed landshöfdinge Residencet i Oster, säger Cederbourg, är Lands-Cancelliet, hvilket 1734, medelst MHajorens at Fortisicationen Johan Adam Blasings dessoinerande och entrepronorande i det förras ställe, som var mycket bristfalligt och för trångt att förvara Lands-Oancelliets Acta uti, å nyo af behållen tegelsten blifvit uppmuradt, och med behöriga oeh tjenliga rum, så för Cancellie Staten som Cassa hvalf, efter nyaste maneret indelt, som gifver staden, ett vackert anseende. Det nyaste maneret från anno 1734 hade i tidernas längd blifvit en smula föråldradt och byggnaden ännu en gång befunnen rför trång att förvara Lands-Cancelliets Acta uti och så begaf det sig att densamma nådens år 1870 fick efter förständige mäns desseinerande och entreprenerande undergå en genomgripande restauration. Byggnaden företer i sitt nya skick en ganska prydlig anblick, oaktadt man måste beklaga att disponibla medel ej räckt till en hel i stället för en half öfverväning. Stötande för ögat är också sammanbyggnaden med Landshötdingeresidensets tak, en förening hvartill konstens gudom svårligen kan gifva sin välsignelse. Rådhuset, hvars kostbara bygnad och väl beprydda zirater, samt beqväma belägenhet, så wäl i Öster åt Torget, som åt stora hamnen i Söder? jemväl förlänar vår stad rett mycket vackert anseende, står nu i det närmaste fullfärdigt efter den stora tillbyggnaden i Vester. Äfven här vardt det nemligen för trångt och då genom en tillbyggnad såväl anblicken af den fula gafveln åt Tyska kyrkan försvann och tillräckligt utrymme kunde vinnas, drog man ej i betänkande att om också på bekostnad af nämnde tempelbyggnads apparition låta Lagen — rådhuset — och Evangelium — kyrkan — dela jemnt. I rent arkitektoniskt hänseende har Rådhuset derpå ej förlorat och särakildt kan den vackra gården med sina arkader — liten smula fantasi förutsatt! — erinra om Venedig, San Marcus-palatset eller lejongården i Alhambra. Lejonen saknas, det är sannt, måhända kommer det sig deraf att så många stygga björnar vandra omkring i arkaderna sökande hvem de uppsluka månde. Rådhusets nedre våning inrymmer nu lokaler för rådhuskansliet, kronooch kommunaluppbörden och poliskammaren samt tvenne rum för gråt och tandagnisslan eller s. k. Finkor, hvilka om de bli allt för starkt belägrade af parasiter och annat hvaremot ej ens Amykos-Aseptinen torde befinnas tillräckligt verksamt kunna liksom andra fästnin gar sättas under vatten. En trappa upp finnas lokaler för: magistraten och rådhusrättens 1:sta afdelning, aktuarien vid densamma, stadskassören, stadskamreraren, rådhusrättens 2:dra afdelning samt drätselkammaren och afdeln:s aktuarie. Två trappor upp träffar man: öfverskultarne (nog träffas man alltid!), bevillningsberedningarne, taxeringskomiterade, mantalskommissarien, bötesexekutorn, drätselkammarens ordförande, kammarförvandten, stadsingeniören, stadsarkitekten, stadsbyggmästaren, stadsinspektoren, stadsrevisorn, sterbhusnotarien, stadsfiskalen och skatteexekutorerna, ett riktigt Eden, som man ser, ty för att lugnt kunna dväljas i dessa regioner måste man liksom våra första föräldrar i Paradiset för visso befinna sig i oskyldighetens tillstånd. Här finnas dessutom ett stort, rymligt Rättens förmak, en ljus, vacker sal för den blifvande rådhusrättens 3:dje afdelning m. fl. rum. Förgäfves skola vi dock leta efter lokalen för hvad Cederbourg på sin tid kallade Åen Lånebänk, som eljest kallas ett Kiärleksberg, inrättad af Magistraten och i hvilken hvar och en af nödtorftige Borgerskapet på vissa panter och grund för en lidelig ränta och Interaste kan få taga penningar till låns-. Länebänken, den tdens pantlåneinrittning, blet an