Fran Utlandet. Um Bismarcks anbud i afseende på vapenstilleståndet: att vapnen skola hvila tills d. 25 November, tör att val till den konstituerande församlingen må kunna anställas och denna afgöra öfver fred, allt på basis af status quo i militäriskt hänseende, — om, säga vi, detta anbud icke äfven innebär, att Paris kall under tiden vara fortfarande cerneradt och ej får proviantera, så skulle det vara orätt af de ledande männen i Frankrike att ej anjaga det, desto heldre som, enligt hvad ÅTimes ville veta, Thiers af franska regeringen blifvit bemyndigad att underhandla på den af England föreslagna busis för vapensiillestånd: ömsesidigt innehafvande af de strategiska poetionerna. Den synbara skiljnaden emellan Thiers och v. Bismarcks förslag är den, att den förres ej innehåller någon politisk bestämmelse, hvilket deremot är förhållandet med Bismarcks, neml. att konstituerande församlingen skall under vapenstilleståndet inkallas. Tidn. Constitutionnel menar, att en sådan bestämmelse skulle innebära, att preussarne hade rätt till att inblanda sig i Frankrikes inre angelägenheter, och säger, att den endast borde vara föremål för en tyst öfverenskommelse. Vi hoppas, att stilleståndsunderhandlingarne ej måtte stranda på en sådan tom sormalitet. Aden tund det icke finnes någon agligt herättigad regering och den befintliga, menskligt att döma, icke kan upprätthålla det törsvar, för hvilken den sjelsskapat sig, under det att den af makterna erkända regeringens innehafvare sitter fången, kan det för Frankr.kes verkliga maktegande icke ligga något förödmjukande i, att stilleständsöfverenskommelsen innehåller den bestämmelsen, att franska nationens representanter sammanträda, för att bestämma ötver landets öde i dess närvarande betryckta ställning. Det skulle vara illa, om de radikala i franska regeringen här skulle få bestämma. De vilja krigets fortsättande — men det är en rysansvärd blindbet att numera hoppas något, då Frankrike egentligen icke har någon arme. Krigets fortsättande skulle deremot ha till följd en alldeles fullständig upplösning af de bestående eamfu dsförhållandena i det olyckliga landet. Det är väl möjligt, att det skulle åsamka Tyskland ofantliga lidanden; men skulle det väl derför kunna rädda Frankrike? Vi hisna vid tanken på de töljder, krigets fortsättande skulle medföra. Emellertid läsa vi i ett bref fiån Tours af d. 28 Okt. följande: Metv kapitulation tillkännagass i dag inom regeringskretsarne; allmänheten fick först veta den sorgliga nyheten fram mot kl. 5 på eftermiddagen, och den är ännu icke känd för alla. I krigsministeriet har man icke trott på nödvändigheten af, att Metz skulle behöfva kapitulera förr, än c:a 14 dagar eller 3 veckor senare; allmänheten vill ej lita derpå, fastän vissa blad, såsom la France, i flera dagar förberedt sina läsare på denna oundvikliga katastrof. Det kan ej vara något tvifvel underkastadt, att sanningen, när den kommer fullständigt fram inför hela Frankrike. skall i första ögonblicket verka alldeles förlamande. On va tomber å plat, sade en fransk journalist, då han fick veta det, mais on se relevera. Frågan är, huruvida fallet af Frankrikes starkaste fästning skall stämma provisoriska regeringen och franska folket i allmänhet taget för fred och eftergifvenhet för Tysklands fordringar. Med andra ord: Finnes det i dag större utsigt än annars till, att regeringen skall antaga principen af landafträdelse såsom basis för ett vapenstillestånd? Jag tror, af hvad jag här han finna, att denna fråga måste besvaras med ett nekande. Man bör icke i utlandet göra sig några illusioner om stämningen och tillståndet i Frar krike. Stämningen är för ögonblicket afgjordt den, att ingen regering och intet parti vill eller kan, nu eller senare, åtaga sw ansvaret för att underteckna en fred, genom hvilken franskt område afträdes. Det är en möjlighet för, att en nyvald konstituerande församling skulle kunna fatta ett sådant beslut, men hvem skall uppträda såsom den handlande, hvem skall afsluta freden? Det kan synas som att allt detta är galimatias, alldeles oerhördt och befängdt. Det är möjligt. men ställningen och stämningen äro icke desto mindre i verkligheten sådana. Metz har fallit, Paris skall falla, största delen af landet kan bli ockuperad; men — säger man — är derför Frankrike