Göteborgsposten – 4 november 1870, sida 2

blott anmärka att du ej skall förbli obelönad för den tillgifvenhet du visar din stackars gamle far. Dianas smålog och denna gång var det ett tankfullt, snarare än ett bittert småleende. Hon hade ofta hört sin far tala på samma sätt. Hon hade ofta hört dessa orakelartade vinkar om någon stor stundande händelse; men hon hade aldrig sett den dunkla profotian fullbordad. Så länge hon kunde minvas sin far hade han byggt luftslott den ena dagen för att so dem ramia den andra. Hon satte derföre föga värde på hans förboppningsfulla tal denna afton, men var glad att se honom vid godt lynne. Han betraktade henne beundrande under det hon låg på knä vid hans stol och strök hennes glänsande mörka bår med varsam hand. — Du är en mycket vacker flicka, Diana, mumlade han lika mycket för sig sjelf som till sin dotter; ja, mycket vucker. — Hvar har ni fått deder fantasierna ifrån, pappa? frågade Diana skrattande. Jag tror ej på det vackra utseende ni har godheten tilldela mig. Då jag betraktar mitt ansigte i spegeln ser jag ett blekt, dystert ansigte som på intet sätt är behagligt. — Du måste i sådant fall ha varit vid dåligt lynne då du sett dig i spegeln. Jag hoppas att du ej är olycklig på Bayswater? — Hvarför skulle jag vara olycklig, pappa? Ingen syster kan vara mer kärleksfull än Charlotte Halliday är mot mig. Jag skulle vara mycket otacksam mat försynen,