Göteborgsposten – 4 november 1870, sida 2

frågade hon sig sjelf, och denna fråga tycktes omöjlig att besvara. Hon ställde upp bilden af denne hr Lenoble i santasien och tyckte sig se en skrynklig, mager individ med macchiavelliska anletsdrag, en person hvars ärende i London måste vara förenadt med illfundighet, svek och list. — Jag önskar att ni vill låta mig begifva mig tillbaka till Bayswater innan denne gentleman kommer, pappa, sade hon plötsligt. Jag hörde klockan slå sju just nu och vet att msn väntar mig tidigt. Jag kan komma igen när ni önskar. — Nej, nej, mitt barn; du måste stanna och se min vän. Berätta mig nu litet om Sheldons. Har nägot inträffat sedan jag såg dem sist? — Ingenting alls, pappa; Charlotte är mycket lycklig; hon har alltid haft ett gladt lynne, men hon är ännu gladlyntare efter sin förlofning med Valentine. — Hvilken dårskap! mumlade kaptenen. — Och han — Valentine — är mycket god och arbetar mycket träget — och älskar henne mycket ömt. Äfven nu kostade det henne en ansträngning att säga detta, äfven nu då hon föreställde sig att hon var botad för den dårskap som en gång varit så ljuf för henne. Att tila om honom på detta sätt — att stöta honom bort ur sitt eget lif och betrakta honom som ett element i en annans lif — kunde ej göras utan att några af de gamla qvalen återuppväcktes. (Forts.)