sig skijut från den stora franska republiken och bildat — med samma rätt som -iolketi Paris utropade den franska republiken — en särskild republik med namnet Khönedalenoch den bekante skriftställaren Alphons Esquiros till president. Samme Esquiros har genom ett dekret at Gambetta förklarats afsatt, och Esquiros har svarat med att låta sin republiks välfardskomit förklara Gambetta för iosterlandsförrädare samt afsatt. Med samma epitet har Marseille hedrat en af befälhatvarne öfver Vogesertrupperna, general Cambriel. Esquiros har satt sig i spetsen för en truppkår med hvilken han tägar trån by till by, för att sålunda sammanrafsa en tolkarme, hvarmed han vill vid den nya republikens gränser möta preussarne, om de skulle väga sig så långt. Ej nöjd med att i södern hafva afsatt Esquiros, hvilket man dock kan förstå, har Gambetta med beklagansvärd väldsamhet utslungat beskyllningar för förräderi äfven mot Bazaine, dertör att han kapitulerat med sin arm vid Metz. I ett cirkulär till prefekterna skref han: En sådan händelse kan endast vara resultatet af ett brott, hvars upphofsman står utom lagen-. Sedan har han i en proklamation, som bekräftar Metas fall, i de starkaste ordalag öppet beskyllt Bazaine, som han kallar Sedan-mannens redskap och veröfrarens medbrottsling, för förräderi, ett brott så stort att det ej ens kan försonas genom lagene straff. Endast det hus, som ej är söndradt inom sig, varder bestående — heter det; och sorgligt skall det öde bli, som hotar Frankrike, om dess ledande män fortsätta att på detta sätt slunga otver hvarandra beskyllningar, hvilka måste splittra folket och sålunda försvaga dess motständskratt. Det har nu mer än någonsin behof af enhet och enighet, och fätänga skola alla tal om den ena och odelade republiken vara, när ejellva dess ledare ej veta att iakttaga den hållning och hofsamma kratt, som nöfvas män at karakter. Vi kunna pästå, att en sådan underrättelse som den om Metas tall kan försanka en varmhjertad patriot i djup smärta, ja, göra uonom orättvis emot dem, som nästan hvarje dag under två och en halt månader vågat sitt lit tor fosterlandet; men det är oursäktligt, att en regeringsmedlem, som måste väl betanka sig, innan han talar, och bör veta, att hans ord ha inycket att betyda, låter sina kanslor drifva sig till ytterligheter, de der verka söndring. Emellertid hvilar det något hewmlighetstullt otver hela kapituleringen vid Metz, öfver uvilket vi icke ulltro oss att kunna döma, emedan ryktena äro hvarandra alltför motsägande och ännu för lösa. Det synes doek, som att man vill tilldela Bazaine rollen al, att han skall med sitt namns auktoritet söka trälsa Frankrike från den anarki, hvari det sjunkit, i det han senomdrifver inkallandet ar en konstituerande församling, som då skall bli den högsta makten i landet och ha myndighet att besegra hvarje motstånd. Det blir då denna församlings sak att med Baraines bistånd göra slut på anarkien och gitva Frankrike en definitiv regering, med hvilken Preussen skall kunna underhandla. Det är dock ovisst, om han verkligen ötvertagit en sådan roll; men det bör likväl icke kunna dröja långe, innan man erhåller fakt ska upplysuingar om denna kapitulation, öfver hvilken man vill kasta en så mysterios slöja. l den så godt som ofticiela tidningen Journal de S:t Petersbourge törekommer härom ena märklig uppsats, i hvilken följande fordringar för kapituleringen tillskrifvas Bazaine: 1. Etter det han och alla hans atticerare gitvit sitt hedersord på att icke bara vapen mot tyskarne under det forsta året, och efter det han och haus officerare vidare gifvit sitt hedersord på, att ue skola på ett lojalt sätt använda all den myndighet och det inflytande, de hatva öfver sina soluater till att förhindra dem itran att följa en annan impuls an den, som de gitva dem, traftas den öfverenskommelsen, att den i Metz inneslutna armacen skall tåga ut ur fästningen med sina Vapen och sitt bagage, 10r att ställa sig till den transka regeringens törfogande för ordningens upprätthållande, om den närvarande franska regeringen förklarar, att val skola företagas till en konstituerande törsamling. Armeken skall aftåga i afdelningar, om hvilkas storlek aftal senare trassas, likasom tiden för deras afmarsch och bestämmelseort närmare fastställes. II. I betraktande af den farliga ställning, hvari de anarkiska partierna bragt Frankrike, och för att i största möjliga utsträckning bidraga till att förebygga ett borgerligt krigs taror och olyckor samt de törödelser, med hvilka demagogerna höta, emedan deras program ej respekterar den bestående samhällsoruningen, vill marskalken förklara, att han och hans trupper skola understodja den af de tyska regeringarne uilsvidare erkända regering, som tager till program: Fria ral, tria förhandlingar i en konstituerande församling och lydnad mot de af denna fattade beslut. Det ar i detta häuseenue likgiltigt, om det galler den regering, som för närvarande har sitt säte i Paris, eller en aunan regering, som biluas i en eller annan transk stad och åtager sig att utföra det ofvan angitna Prosrammet, derför att regeringen i Paris motsätter sig de oundvikliga valen. III. Marskalken vill stipulera, innan han undertecknar kapitulationen, att allt det ofvan anförda skall genom en parlamentär meddelas regeringen i Paris. Han begär tillika, att hon uppmanas underteckna öfverenskommelsen, och i händelse valen företagas, utan ett vapenstillestånd afslutats, skola de tyska regeringarne afgitva löfte om, att de deputerade, som väljas i Paris, kunna fritt begitva sig till det ställe, der den konstituerande församlingen sammanträder, och att de åter kunna vända ti Ubaka till Paris, om församlingen slutat sina förhandlingar, utan att freden kommit till stånd, eller förr om de så Önska. IV. Marskalken uttalar 1 öfrigt såsom sin mening, att ett vapenstillestånd är nödvändigt, för att fria val skola kunna företagas och för att den konstituerande församlingen må kunna fritt förhandla på ett lugnt och värdigt sätt. Om kyÖ-KF,Bt3 Då