General Uhrich. Strasbourgs kommendant, general Uhrich, hvilken i ätskilliga franska tidningar beskylles och misetänkes för att ha öfverlemnat fästningen, innan det var nödvändigt, ja till och med anklagas för förraderi, har från Basel i bref till en af sina slägtingar i Frankrike angifvit de grunder, hvilka förmått honom att kapitulera. Han förklarar deri, att han Jänge vetat, att det icke är långt från Capitolium till den Tarpejiska klippan, och att han nu äfven i afseende på sig sjelf gjort denna sorgliga erfarenhet. Om man hade beskyllt honom för att icke vara sin post vuxen, kunde han ha förstått det, men att beskylla honom för förräderi mot republiken, år skamligt, enär det är han, som både skaffat republiken och styrelsen för det nationala försyaret erkännande i Strasbourg. Om det skulle vara förräderi mot Frankrike, att han öfverlemnat fästningen etter två månaders belägring, uppfordrar han dem, hvilka skria derom, att kasta en blick på det ödelagda kastellet, de sammanstörtade vallarne, det förstörda artilleriet, de försvarslösa framskjutande verken och de två bastioner, i hvilka breche var skjuten. Om man sett det jern-, blyoch eldregn, som regnat ned öfver fästningens område; om man pröfvat verkningarna af dessa ofantliga, hittills okända projektiler, som blifvit utslungade trån 200 kanoner, skulle man icke kunna säga, att staden för tidigt blifvit öfverlemnad, utan tvärtom förvånas öfver, att försvaret väckt så länge och att man i 38 dygn kunnat uthärda ett hittills oerhördt bombardement. Ställningen var jemväl förrärrad deraf, att med kastellet brunno 35,000 granattändare, hvilka man icke kunde få ersatta, I alla fall hade man kunnat hålla sig så framt fästningens vallar hade förblifvit oskadade. Men der voro skjutna tvenne brecher, af hvilka den ena i bastionen N:o 12 redan var passerbar, under det att den i N:o 11 skulle bli det efter ett par timmars beskjutning. Det var omöjligt att kunna uthärda en stormning. Vallarne på dessa bastioner och alla ingångarne voro fullkomligt ödelagda ai det fientliga artilleriet och det var icke möjligt för försvararne att vistas der, emedan de skulle inom en halftimma ha blifvit nedskjutna, så att fienden bade kunnat tränga in genom brecherna, utan att behörva lossa ett enda skott. Han kunde derför icke taga på sitt anevar att utsätta den olyckliga staden, som redan lidit så mycket, för de fasor, hvilka följa på en stormning. Försvarsrädet var af samma åsigt och förklarade enstämmigt, att man icke med någon utsigt till framgång kunde tillbakaslå en stormning och att ögonblicket var kommet att kapitulera. Ropen om förräderi nödgar honom äfven att förklara att man försummat att i tid förse Strasbourg med allt hvad som behöfdes för att uthärda en belägring. Staden var utan ordentlig garnison, utan tillräckliga artilleritrupper samt egde icke den minsta afdelning ingeniörer. Han skulle kunna anföra ännu flera sanningar, men han önskar för ögonblicket intet annat än att försvara sig sjelf.