Göteborgsposten – 1 november 1870, sida 1

Göteborg d. 1 November 1870. I mer än trenne månader har allmänna uppmärksamheten i vårt land liksom i andra länder oaflåtligt varit fästad på en enda punkt: på tilldragelserna i Europas vester. Det är också stora händelser som der timat. En kejsarkrona, som spridt sin glans ej blott öfver vår verldsdel utan ock till länderna på andra sidan Atlanten, har blifvit krossad. En arme, som var sitt lands stolthet och föremål för beundran och afund hos krigareyrkets män inom andra folk, har blifvit tillintetgjord eller fången. Och öfver den nation, som mest bland alla torde vara svår att beherrska, herrskar i detta ögonblick en komit för det nationella törsvaret, försedd med fullmakter af en hufvudstadsbefolkning, som sjelf tagit sig rätten att på hela landets vägnar skrifva dem. Med ett ord, tilldragelserna äro så storartade, de hafva förlupit inom så kort tidrymd, att den främmande åskådaren inför detta stycke verldshistoria, som han får vara med om att upplefva, är frestad att anse allt annat smått, sitt lands bekymmer såväl som sina egna. Den stora tvekampen har emellertid nu inträdt i ett skifte, som väl ej borttager intresset för densamma, men som gifver åt vår medkänsla en nästan pinsam karakter. Striden föres ej längre mellan tvenne hvarandra någorlunda jemnvuxna motståndare, och chancerna för stridens utgång äro ytterst olika fördelade. De flämtande ansträngningarne hos den till marken fällde kämpen, att i sin ordning blifva motståndarens öfverman, kunna, menskligt att döma, aldrig medföra det resultat att den hittills besegrade blir segrare, och åskådaren känner längtan att för en stund vända blicken bort från en tafla, der en annan mästare än han blandat färgerna för duken och der ändring således icke ligger i hans makt. Vi svenskar hafva den förmånen att mötas af ett motsatt skådespel, om vi fästa blicken på utvecklingen inom vårt eget fädernesland. Det fjerdedels år, som burit så mycken sorg och nöd i sitt sköte för Frankrike, har för Sverige utgjort ett lyckligt tidskifte. De ekonomiska förhållandena synas lofva att gestalta sig på ett tillfredsställande sätt. Jordbrukarne, vår befolknivgs flertal, kunna fägna sig åt en skörd som ej ensamt efter landshöfdingeembetenas årsväxtsberättelser, utan ock efter landtmännens eget medgifvande, är -ötver medelmåttan. Sjöfarten arbetar under gynnsamma förhällanden. Mindre än man förmodat röna öfriga yrkesgrenar inflytande af affärernas förlamning inom Tyskland och Frankrike, och krigets enda verkan på vår ekonomi blir förmodligen den, att en liten förhöjning å våra debetsedlar kommer att bära vittne derom att ett annat folks öde ländt oss till maning att tänka på vårt eget hus och att bota de minst. ursäktliga bristerna i vårt bristfälliga försvarsverk. Om regeringens förtroende till att dessa lyckliga ekonomiska förhållanden icke äro tillfälliga, vittnar bl. a. dess beslut att påskynda fullbordandet af jernvägsförbindelserna med vårt broderland; och om folkets förtroende till regeringen och till dess åsigter aflägges ett vittnesbörd genom den benägen: het, hvarmed det enskildta kapitalet skyndar att t. ex. i det nya statslånet skaffa sig delaktighet. För utvecklingen af våra inre hjelpkällor och för updanrödjandet af de hämmande band, som, lemnade i arf af flydda tider, hindra denna utveckling, lära stora förberedelser göras af de män, hvilka nyligen ingått i konungens råd. Särskilt lär den vigtiga frågan — 6