Göteborgsposten – 28 oktober 1870, sida 2

Jules Vavres sista cirkulär. Paris d. 18 Okt. Jules Favre har till Frankrikes diplomatiska representanter i utlandet afgifvit följande cirkulär : Min herre! — Jag vet icke när denna depesch skall komma er tillhanda. Sedan 30 dagar är Paris innestängdt, och dess fasta beslut att göra mostånd, tills man lyckas vinna seger, kan ännu en tid förlänga dess tvungna ställning, som söndrar det från den öfriga verlden. Icke desto mindre har jag ej en dag velat fördröja det svar grefve Bismarcks affattade berättelse om sammankomsten i Ferriöres förtjenar. Jag erkänner att den i alia punkter öfverensstämmer med min berättelse, med undantag af hvad som beträffar ett meningsutbyte öfver fredsvilkoren, hvilket, enligt hr v. Bismarck, mellan oss icke skulle egt rum. Jag har erkänt, att den nordtyske förbundskansleren redan genast, då de första orden vexlades om denna sak, mött mig med ett slags tillbakavisande, iramkalladt af min absoluta förklaring, att jag aldrig skulle gå in på någon landafträdelse. Men min motpart kan icke hafva glömt, att han på min ifriga uppmaning derom yttrade sig kategoriskt och i det fall, att principen för em landafträdelse skulle antagas uttalade de vilkor, hvilka jag har uppraknat i min berättelse: Strasbourgs, Elsas, Metz och en del af Lothringens afsöndring från Frankrike. Kansleren hänvisar derpå, att dessa vilkor kunna komma att skärpas, om kriget fortsättes. Det har han tydligt sagt mig, och jag tackar honom för, att han sjelf omnämnt denna omständighet. Detär bra, att Frankrike vet, huru långt Preussens ärelystnad går; det nöjer sig icke med eröfrandet af två provinser, utan arbetar kallblodigt och systematiskt på att tillintetgöra oss. Sedan Preussen genom sin konung högtidligt förkunnat verlden, att det endast ville åt Napoleon och dennes soldater, visar det sig nu ifrigt efter att krossa den frauska nationen. Det ödelägger dess jord, bränner dess byar och nedtr ker innevånarne under dryga reqvisitioner, nedskjuter dem, om de icke kunna uppfylla dess fordringar, och betjenar sig af alla vetenskapens hjelpkällor i ett utrotningskrigs tjenst. Frankrike bör således icke öfverlemna sig åt nägra illusioner. Det handlar endast om dess vara eller icke vara. I det man föreslag det fred till ett pris af tre, genom innerlig tillgifvenhet med detsamma förbundna departementer, erbjöd man det vanära. Det har stött tillbaka detta pris. Man bereder sig att straffa det med döden. Sådan är klart och tydligt sakens ställning. Önödigtvis förehåller man Frankrike att det icke är någon skam att blifva besegradt, och ännu mindre att i följd af nederlag erbjuda ersättningar. Onödigtvis tillägger man, att Preussen kan återtaga Ludvig XIV:s våldsamma och orättvisa eröfringar. Dylika invändningar äro utan betydelse, och man kan förvånas öfver. att man behöfver svara härpå. Frankrike söker icke en vanmäktig tröst i den alltför lätta förklaringen af de orsaker, som förananledt dess nederlag. Det finner sig i sin olycka och diskuterar ej om den med sin fiende. Från den dag det blef det förunnadt att sjelft åtaga sig ledningen af sitt öde, har det lojalt erbjudit ersättningar, blott dessa icke bestodo i landaftradelser. Hvarför? För att det skulle åstadkomma en förminskning? Nej, emedan det skulle vara en kränkning af billighet och rättvisa, hvilket nordtyska förbundskansleren icke tycks taga med i råkningen. Han hänvisar oss på Ludvig NIV:s eröfringar. Vill han gripa in på det status quo, hvilket föregick dessa eröfringar? Vill han reducera sin herrskares krona till en hertigkrona under polska konungars halfsuveränitet? När vid den emgestaltning, hvilken Europa underkastade sig, Preussen från en