Göteborgsposten – 27 oktober 1870, sida 2

l från korporalen och uppåt, absolut makt öfver sina underlydandes lif eller död. Ett par exempel derpå, hvilka timat inom olika kårer, börja redan att visa sina verkningar. Fransmännen få hvarje dag förstärkningar, och 80 i 100,000 man stå nu på venstra Loirestranden. Men förutom det att hälften af liniemanskapet utgöres af rekryter, hvilka ärnu för fem dagar sedan aldrig haft ett gevär i hand, saknar man beklagligtvis ammunition. — Sedan dess har dock Bourbaki begifvit sig norrut. — D. 18 skrefs det från Tours till Times, att Loirearmen måste på något ställe ha öfver 100 kanoner som äro afsedda att operera emot preussarne. Man bar nu i mer än ett par veckor i Tyskland åter hängifvit sig åt hoppet om kapituleringen af Metz, men tunnit sig häri gäckad; och de tyska organerna klaga allt starkare öfver de stora svårigheter och ansträngningar, som belägringsarmeen är underkastad, sedan det fuktiga och kalla höstvädret inträdde. Sålunda heter det i den i Berlin utkommande Börsen Zeitung af d. 20 d:s: Under det belägringsarmåen kring Paris lätt finner skydd mot det regniga och råa höstvädret i de talrika byarne kring den franska hufvudstaden, ser det helt annorlunda ut vid Metz, der Moselledalen såväl i norr som söder om staden företer de största svårigheter för truppernas dervaro om vintern. Byarne äro till största delen nedbrända, och ett barackläger skulle i hvarje ögonblick sväfva i fara att bli förstördt genom ett fientligt utfall; härtill kommer, att den sumpiga jordmånen lätt atlar sjukdomar bland manskapet. Det synes nödvändigt att taga fästena St Privat och St. Eloi, dels för att verka en förbättring i detta tillstånd och dels för att kunna hålla ögonen på de vester om fästningen belägna skogarne. Af en berättelse från Nancy af d. 17 d:s finner man, att dit dagligen anlända 500 sjuka från belägringsarmeen vid Metz. — 2. ERA oh pet ——E—0 Det är ett hårdt öde att skola dömas at sina värsta motståndare, och kejsar Napoleon bar fått känna bördan derat. Har han telat, så har också straffet drabbat honom, och man kunde gerna ötverlemnat åt lnstorien att sälla domen ötver den, som i tjugo år var Frankrikes herrskare, länge med en glans till hvilken fransmännen ej sett något motstycke sedan Napoleon I:s dagar. Der ödet drabbar så hårdt, borde menniskorna vara medlidsamma: det är oädelt att håna olyckan. Men de män, som kommo till fodret d. 4 Sept., ha tänkt annorlunda, och den stora hopen har nu såsom alltid varit obarmhertig i den första lidelsens uppbrusning. Det väckte stort jubel, då man i Paris erfor, att en kista med aktstycken, som prinsessan Mathilde tagit med sig vid sin flykt från Frankrike, hade konfiskerats, och en kommission blef genast nedsatt, för att utgifva den. För hvarje gång ballongen bragt nya underrättelser från Paris, har äfven framkommit en ny serie at dessa aktstycken, öfver hvilka man kastat sig med en sådan ifver, att man ej ens förbisett, hvad som kunde skada Frankrike och vålla utom stående förtretligheter. Om man ändock låtit det stanna vid regenten och hans regeringssystem i Frankrike, kunde offentliggörandet ursäktas, huru tydligt det än spåras, att det är bittra fiender, som besörjt ardetet och gjort ett partiskt urval; men man har ej skonat privatmannen, man har, så vidt det lät sig göra, inför hela verldens ögon blottat, hvad endast en låg hämndlystnad kunde fresta en till att offentliggöra. Så har man offentliggjort bret, af hvilka framgår, att Napoleon hatt en måtress, sedan ban blef gift med kejsarinnan Eugånie — ett brott i och för sig, men är det ädelt att oflent iggöra sådant, att smutsa personen för att slå kejsardömet? Kanske det till sist är lika sannt med den historien, som med den, att kejsaren genom bankirfirman Baring Brothers i London placerat en ofantlig formögenhet i fonder. Sagda firma törnekar på det bestämdaste sanningen härasJa, man hur icke aktat för rot att oskentliggöra ett förtroligt bref från kejsarinnan till sin man, derför att hon — i språkligt hänseende begått några synder mot participe passi. Uvarje tel beledsagas i Journal Otficiel med ett veicC, för att ingen skall förbise kejsarinnans förmenta brist på bildning, och man fåster ej något afseende vid, att hon är född spaniorska. Bretvet röjer en vacker karakter och goda tänkesätt, likasom det äfven vittnar om, att kejsarinnan med den innerligaste tillgifvenhet slöt sig till sin man. Hr de Chaudordy har utställt en andra cirkulärskrilvelse till Frankrikes agenter i utlandet, hvilken lyder sålunda: Tours d. 10 Okt. Min herre! Vi finna i Times-, den vanliga organen för br v. Bismarcks politik, under datum af d. 7 Okt en från Ferricres d. 1 Okt, daterad skrifvelse, i hvilken det nordtyska förbundets kansler vederlägger det uttryck, hvaraf delegationen i Tours betjenat sig, då den sade, att om man dömer efter reusmen af underhandlingarna mellan hr Jules havre och v. Bismarck, denna sistnamnde velat nedtrycka Frankrike till en makt af andra ordningen. Kansleren gjorde vid detta tillfälle en beräkning af Frankrikes befolkning, och anmärkte, erinrande om Savoyens och Nizzas förening med vårt territorium, att, om man afdrager dessa trakters befolkning, vårt land skulle förlora ungefär 750,000 invånare i det fall att Elsas och Lothringen frånrycktes det. I denna ställning, tillade han, är en makt af 38 mill. ingen makt af andra ordningen. Utan att djupare inlåta oss på denna sorgliga beräkning af en befolkning, hvilken man mot dess vilja vill lösrycka från sin nationella jord, och om hvilken man talar på ett sätt, som man knappt skulle våga göra om vilda folkslag, påstå vi, att, med sästadt atscende vid den nya tillökning Tyskland derigenom erhölle, hvilken skulle minska våra gränsers styrka, ja till och med tillintetgöra den, det är obestridligt att Frankrike skulle nedsjunka till en makt