Göteborgsposten – 26 oktober 1870, sida 2

— Jag har två namn, min herre. — Du skall kalla mig farfar. Nå, hvilka äro dina två namn? — Frangois Gustave. — Jag skall kalla dig Gustave. — Men pappa kallade mig alltid Frangois, och mamma sade att det var namnet på en grym man; men pappa sade att han älskade det namnet — — Ah, intet mera, säg intet mera! utropade herrn till Beaubocage plötsligt. Du vet ej hvilka hugg du ger mitt stackars gamla hjerta. Den lille Gustave växte och frodades. En sådan kärlek slösades på honom som sällan faller på ett barns lott. Han bragte lycka och frid till familjen på Beaubocage, och under det han från barn växte upp till gosse, från gosse till yngling, förekom det denna familj som om dess kärleks förste Gustave aldrig blifvit tagen ifrån dem. Frangois Lenoble och hans hustru uppnådde en hög ålderdom, och deras sonsons kärlek gjorde lifvet ljuft för dem ända till slutet. Den andre Gustave egde alla den förstes egenskaper. Han var öppenhjertig, ädelmodig, trofast, god och lättrörd. De önskningar som det okunniga hjertat en tid så passioneradt hyser bli ofta uppfyllda sedan begäret svalnat. Så var det äfven med Frangois Lenobles ärelystnad. (Farta Y