sjukdom. Han adresserade brefvet till madame Lenoble, Beonbocage. Hemlighet var ej längre af nöden. Följande morgon var han död. Graunarne lade brefvet på posten, tröstade och vårdade barnet under två dagar; då kom en dame, som gret bittert i det tysta rum der Gustave låg, och som sedan gjorde alla nödiga anordningar för begrafningen. — Han var min bror, sade hon till de goda grannarne i vindsvåningen. Vi gjorde hvad vi kunde för att hjelpa honom, min mor och jag; men vi anade föga att hau till denna grad behöfde hjelp. Han hade ej hjerta att låta oss veta det, Hon tackade dem mycket hjertligt för deras godhet och gick tillsammans med dessa hederliga menniskor till fots genom stadens trånga gator för att se sin bror lagd i sin graf. Förrän detta var gjort tillät sig ej den sorgsna damen att lägga i dagen sina känslor för den faderlöse brorsonen; men då detta sista kärleksvärf var fullbordadt, tog hon den lille på sina knän, tryckte honom till sitt bröst och gaf honom sitt hjerta, såsom hon för längesedan gifvit det åt hans far; ty denna goda oegennyttiga varelse måste ha någon att göra uppoffringar för. Redan började hon tänka på huru man skulle draga vård om den faderlöse och äfven om enkan, hvars återkomst hon dagligen motsåg, I flera dagar efter begrafningen väntade Cydalise i Rouen på Susan Lenobles återkomst. Hon hade lyckligtvis en gammal skolkamrat. som var bosatt i denna stad, och i denna väninnas hus fann hon ett hem, Ingen utom