hennes mor och hennes väninna ät hvilken hon kunde aaförtro sig, vioste hvad det var föc ett ärende som fört henne från Beaubocage. Under sju år hade fadern ej uttalat sin sons namn, och under alla dessa sju är hade ej detta namn blifvit uttaladt sä att han hört det. Då tre veckor förflutit efter Susans afresa till England, uppgafs allt hopp om hennes återkomst både af mademoiselle Lenoblo och af grannarne som känut den bortresta qvinnan. — Hon bar dödens pregel på sitt ansigte då hon reste, sado arbetarhustrun, lika tydligt som den satt på hans ansigto som hon lemnade. Jag sade henne att hon ej hade styrka nog för denna resa; men det var ej möjligt att afhålla henne derifrån. Hon hade rika vänner derborta, som kunde hjelpa hennes man. Det var derföre hon reste. Denna tanke tycktes gifva henne ett slags feberstyrka. — Och intet bref har kommit? — Nej. Cydalise beslöt då att återvända till Beaubocage. Hon kunde ej gerna lemna barnet längre i dessa menniskors vård, äfven om hon betalade för dess underhåll, hvilket hon påyrkade att få göra, ehuru de gerna skulle ha velat dela med sig af sin enkla föda åt gossen utan betalning. Hon beslöt taga ett förtvifladt steg. Hon ville taga sin brors faderlösa barn med sig tillbaka och lemna det öfriga åt försynen, Den lille sörjde bittert de förtroliga ansigten och kärleksfalla röster, som så plötsligt försvunnit från hans lif. Men hans tants röst var äfven mycket kärleksfull och hade