Göteborgsposten – 25 oktober 1870, sida 3

Smanyheter fran kriget. Times korrespondent vid det preussiska hufvudqvarteret skildrar Moltkes och Bismarcks personligheter på följande sätt: TFär ni se en högväxt, mager, skägglös man med händerna på ryggen, en militär med gråsprängdt, kortklippt hår, med ansigtet genomfåradt af en mängd fina skrynklor, med hufvudet något lutadt, med buskiga ögonbryn och djupt liggande ögon? Välan, det är Moltke, mannen som de berlinska junkrarne döpt till eden gamle skolmästaren. Ilvilken lektion har han icke gifvit österrikarne och fransmännen! Han ser allvarlig ut. Ja, han är också städse mycket allvarlig. — Men den mannen, som nu kommer fram genom hopen, är honom mycket olik. Hvem är han, den gladlynte, leende dragonofficeren med majorsepålefternå? Han kommer denna vägen. Han bär en hvit fältmössa med gul kant, mörkblå, nästan svart uniformsrock med gul krage och två rader knappar, han är hufvudet högre än de längsta officerare, som omge honom. Det är grefve Bismarck. Det blir allmän uppståndelse, hvar han går fram, mössorna vidröras och hattarne lyftas. Han går rakt fram till en liten grupp amerikanare, nemligen general Burnside, civilklädd, samt generalerna Sheridan, Husen och Forsyth, i uniform, men utan sidogevär. Hans skratt höres öfver det mummel, som uppstår vid hans åsyn och hvari namnet Bismarcktydligt kan urskiljas. Han skakar hjertligt de främmande officerarnes händer, han synes lika ungdomlig och kry, som en ung löjtnant, den der nyligen vunnit befordran på valplatsen; alla känna porträtterna af honom, men man måste sjelf ha sett hans utomordentligt lifliga eller rättare genomträngande blick, när den blixtrar fram under hans ofantliga, buskiga ögonbryn för att kunna få en riktig id om den kraft, som ligger i hans ansigte, hvars mest framträdande, nästan öfrerväldigande uttryck är en viss käck oförsagdhet, ett oerhördt, nästan fräckt mod och en vilja, för hvilken alla hinder måste vikak. nn —