Göteborgsposten – 25 oktober 1870, sida 3

aldrig varit. så blomstrande som de voro då kriget bröt ut. Vid fiendens annalkande skickade jag bert min hustru och min familj, men kunde ej lemna mina ; butiker och magasiner, för att de ej då staden blifvit tagen skulle vara uppgifna till plundring. De första åtta dagarne gick allt bra, det qvarter jagSbebodde tycktes bli skonadt; men på nionde dagen exploderade en granat midtför mitt hus och krossade alla rutorna i nedra våningen. Jag ansåg det då för klokast att taga min tillflykt till källaren. Jag hade lifsförnödenheter der, så att jag sällan gick ut ur densamma. Jag tillbragte mina dagar och aftnar med att läsa, föga tänkande på hvad som skulle bli mitt öde. På Lördagen d. 10 Sept. omkring middagstiden, under det jag höll på att äta, hörde jag ett förfärligt buller öfver hufvudet. Jag sprang till trappan för att förvissa mig om vidden af den skada, som utan tvifvel förorsakats at att en bomb fallit på mitt hus. Jag drog mig förfärad tillbaka. Ingången till källaren var spärrad af delar af muren. Huset hade störtat in och jag var lefvande begrafven. Hurudant mitt sinnestillstånd var under första timman af min fångenskap kan jag ej med noggrannhet beskrifva. Jag hade anfall af stum vrede, hvarpå följde en allmän utmattning. Småningom återhemtade jag mig, ty jag måste bekänna att jag alldeles tappat hufvudet; jag samlade mina tankar och tyckte mig minnas att jag under dagen buri: ner en fotogenlampa. Jag trefvade mig fram till den möbel på hvilken jag trodde mig ha ställt den, och lyckligtvis stod hon der. Jag tände den genast. Det var först då jag kunde uppfatta min verkliga belägenhet; allt omkring mig var i ruiner; trappan fanns ej längre; jag kunde ej längre bedraga mig sjelf; huset hade störtat in och källaren skulle bli min graf. Att rödja undan skräpet och försöka bana mig ut var mitt enda hopp, och jag hörjade det med förtviflans raseri. Hvarje tegelsten jag tog bort förorsakade andras fall, muren rasade beständigt, och jag hotades i hvarje ögonblick med tilllintetgörelse. Nu slocknade min lampa aft brist på olja och för en stund uppgaf jag allt hopp: men sjelfbevarelseinstinkten segrade och jag började åter arbeta i ett slags raseri. Jag hade arbetat, efter hvad jag kunde tycka, mer än två dagar då taket plötsligt brast; en tegelsten slog mig i hufvudet och jag svim. ade. Huru länge jag förblef känslolös kan jag ej säga. Då jag åter öppnade mina ögon varseblef jag en öppning öfver mitt hufvud: stjernorna lyste; det var natt. Jag led grufligt och vågade ej röra mig af fruktan att förorsaka ett nyti tall af muren. I dödlig ängest afvaktade jag dagens inbrott. Så snart jag kunde uppfatta min ställning återvände hoppet. Jag gjorde en hög af skräpet rundt omkring mig och klättrande upp på en takbjelke höjde jag mig upp ur denna källare som så nära hade blifvit min graf. Sedan jag kommit upp, svimmade jag ånyo. Då jag annu en gång kom till sans, kröp jag in bland ruinerna af min boning och gret i mer än två timmar. Jag hade tillbragt fyra dagar i denna källare. Då jag gick in i densamma, hade jag ej ett grått hårstrå, och nu är mitt hår fullkomligt hvitt. Jag har under fyra dagar blifvit mer än tjugo år äldre. Hvad mina magasiner och butiker beträffar, så är alltsammans uppbrändt. Jag hade arbetat i tio år för att bereda min familj någorlunda välstånd. Min hustru och jag motsågo en ålderdom fri från ekonomiska bekymmer; nu måste jag börja alltsammans på nytt, och jag har ingen annan utsigt än fattigdom för våra kommande dagar