Snart skall betinna sig 1 spetsen för en ansenlig styrka. Napoleon i landsstykten. (Korresp. till Neue fr. Presse.) Kassel d. 15 Okt. En kall, vacker morgon lockade mig häromdaen innan kl. 10 ut i det fria, och min första blick öll på målet för mina önskningar; kejsar Napoleon vandrande arm i arm med en af sinageneraler, följd af de öfrige, i en all något högre belägen än min väg, men parallel med den. Såsom skarpt utskurna med sax, aftecknade sig gestalterna mot luften; jag kunde fortfarande gå nedanför, utan att blifva bemärkt eller synas ohöflig. Besynnerligt syntes mig det lilla tågets högtidliga tystnad; kejsaren tycktes vara försjumken i djupa tankar, likväl såg han mer allvarsam än sorgsen ut. Han har många gånger blifvit beskrifven, men aldrig fullt så, som han förekom mig. Hans figur är liten och bredaxlad, men hållningen elegant och ledig; hans ansigtsfärg är icke sjuklig, hans hår icke fullkomligt grått, han ser verkligen tio år yngre ut, än han är — i April blir han 63 år. Hans ansigtsuttryck har något mildt, gladt, intet lurande, konstladt, som man så ofta påstått. Det märkvärdigaste är hans ögon. De äro något dolda under hängande ögonpåsar, men blicken har något hemlighetsfullt tilldragande, mäktigt, med det som är för hafsvågorna egendomligt vid ebb, de draga till sig allt utan att man märker det. Med denna öfverväldigande blick har han under 18 år tämjt demonerna i den franska naturen, liksom en djerf djurtämjare. Om man frågar mig, huru jag vid ett så flyktigt betraktande kunnat så noga uttorska hans blickars verkan, så måste jag bekänna, att jag ganska snart derefter kom i en närmare beröring med kejsaren, som är helt och hållet befriad från den hemliga Jolisen och resultat af denna samvaro är at så oskyldig och opolitisk betydelse, att jag utan att vara indiskret kan omtala det. Mitt första personliga närmande skedde tillfälligtvis, då jag en solljus morgon flanerade i skogen och åsåg ekorrarnes lekar, hvilka smidigt utförde sina konster som balettdanserskor i en ärevördig ek. Kejsaren syntes till häst i raskt traf, åtföljd af 3 personer, han höll stilla nära intill mig, beundrande flera af nejdens utsigter. Några frågor, dem jag tillfälligtvis kunde på god franska besvara, satte samralet i gång. Kejsaren talade äfven några ord tyska, alldeles utan frammande brytning. Med en vänlig helsning red han deritrån och gaf mig tillfälle att åse hans säkra hållning till häst. En rörelse vid afskedet, hvilken såg ut som en tillåtelse, förde mig dagen derpå helt tidigt till slottet. Hans enskilta rum ligga åt staden till och ega en herrlig utsigt, och isynnerhet vid solsken har landskapet en tjusande anblick. Kejsaren gladde sig synbarligen deråt och berättade mig till och med om regnbågens underbara skörhet, som äfven jag så mycket betraktat. Han nämnle, att denna fredliga, sköna natur i hans lugn och :nsamhet hade vederqvickt honom mycket efter händelsen vid Sedan och resans besvärligheter. Han hade först i Wilhelmshöhe erhållit underrättelse om kejsarinnans ankomst till England; nära 6 dagar visste han ingenting om henne. En vacker staty af henne stod på hans skrifbord — hon liknade en fåedrottning, buren af lyckan —, den var af äldre datum. Då Napoleon nämnde hennes namn, darrade hans röst, och då man talade om hans son fuktades hans öga. Han beklagade att denne vid inträdandet i ynglingens ålder skulle erfara det napoleonska ödets vexlingar, hvilket äfven kejsaren erfarit som sexårig gosse. Napolcons bord var betäckt med tidningar, Kölnische Zeitung, Norddeutsche Zeit., Times, LIndependance belge och Neue fr. Presse syntes ban nyss hafva genombläddrat. Grenzboten.med Freytag:s uppsats om honom sjelf låg till och med ännu uppslagen. Äfven en smädeskrift öfver kejsarinnan fanns. Liksom Laokoon vrider sig kejsaren under de anklagelser af hån och spott, hvilka slungas mot honom, utan att klaga. För öfrigt åtnjuter Napoleon en lätt fångenskap, han kan till och med emottaga politiskt framstående personer; korrespondenter till utländska tidningar ha dagligen audienser hos honom, och hr v. GruterDiepenbrock, husarryttmästare och Åbefälhafvare på Wilhelmshöhe, Hessens sir Hudson Lowe, följer instruktioner, hvilka synas befalla en ganska lindrig öfveruppsigt. Skulle det otänkbara inträffa, att Napoleon ännu en gång blir kejsare, så skola hans väkfare på Wilhelmshöhe hafva anspråk på hans tacksamhet.