Göteborgsposten – 24 oktober 1870, sida 1

till ingen nytta. Jag älskade Montagu Kingdon som ni säger er älska mig — obegrånsadt, vanvettigt. Jag kunde ej tvifla på honom. Då han för mig omtalade sina planer för vårt giftermål, hvilket skulle hållas hemligt tills lord Durnsville betalt hans skulder, samtyckte jag till att lemna Newhall med honom för att låta viga mig vid honom i London. Om han hade bedt mig om mitt lif, skulle jag ha gifvit det till honom. Och hura kunde jag väl misstro hans löften, då jag endast lefrat tillsammans med personer som voro sjelfva sanningen? Han visste att jag hade vänner i London, och det blef örverenskommet mellan oss, att jag från en af mina gifta väninnors hus skulle begifva mig till kyrkan för vigseln. Jag skulle skrifva och underrätta henne em min tillämnude resa till hufvudstaden, och följande natt skulle jag lemna Newhall i hemlighet med Montagu Kingdon. Jag finge försona mig med min syster och hennes man efter giftermålet. Huru skall jag kunna omtala hvad som återstår? Han bedrog mig från början till slut. Det åkdon som, efter hvad jag trodde, skulle fört oss till London förde oss till Hull. Från Hull foro vi öfver till Hamburg. Från denna tid är min historia endast olycka och vanära. Jag älskade honom och följde honom långt efter sedan jag funnit honom vara sjelfvisk, falsk och grym. Kärleken till honom tycktes vara en del af min natur. Mitt lif var ej ett sådant lif som man läser om i noreh er. Det var ej en tillvaro af glans, lyx och nöjen, utan en lång strid mot bekymmer och svårigheter. Vi bodde utomlands — ej för vårt nöje utan emedan mr Kingdon ej kunde våga visa sig i England,