Göteborgsposten – 24 oktober 1870, sida 1

N 2 Från Utlandet. Den cirkulärskrifvelse, som franske utrikesministerns representant i Tours, Åromereke grefven de Chandordy, afgifvit såsom svar på grefve v. Bismarcks noter af d. 13 och 16 Sopt. föreligger nu i sin helhet. Detta aktstycke, som är dateradt Tours d. 10 Okt., skall för den framtida historien vara af stor vigt och förtjenar att i sin helhet återgifvas. Den lyder, som följer: Min Herre! Hr v. Bismarck tillsänder under d. 13 och 16 Sept. Nordtyska Förbundets agenter tveune cirkulär, afsedda att i Europas ögon rättfärdiga Preussens fordringar. Kanslerens argumenter, hvilka han senare i Ferrieres åter uttalade i sina förhandlingar med hr Jules Favre, sade i det väsendtliga, att om Preussen vill med sig införlitva områden, så sker detta icke at eröfringslust, utan endast och allenast för att tillförsäkra Tyskland en varaktig fred och skydda det mot angrepp, för hvilka det å Frankrikes sida sedan lång tid tillbaka varit föremål. Ian vill, säger han, skydda Tyskland mot infall af en granne, hvars äregirighet sedan århundraden tillbaka städse hotat de germaniska folkens säkerhet och oberoende. Det är ej första gången, som hr v. Bismarck tillägger dem, som han tänker angripa, sina planer. Vi kunna hvarken gå in på de påståenden, som han uppställer, eller de konseqvenser, han drager deraf. Frankrike är icke det, som han gör det till. En partisk blick på vår histria tillåter ej att bedöma den. Lätom oss betrakta förhållandena och undersöka, hvad Frankrike velat sedan ett århundrade tillbaka, denna tid är tillräcklig för att lära känna andan hos ett folk. Det är nationernas pligt att solidariskt ansvara för sin forntid, men denna solidaritet förpligtar icke deras ära, och framåtskridandet skulle för dem vara ett tomt ord, om de skulle dömts till att städse gå samma vägar, på hvilka försvunna intressen eller lidelser, hvilka för framtiden äro utan mål, ledt dem. Det nuvarande Frankrike liknar icke mera det af Ludvig XIV styrda, än det nuvarande Tyskland likuar det heliga romerska riketz. Eröfringskriget var på den tiden, om icke en rättighet, likväl en sedvana hos monarkierna. 1789 års revolution hade en förändrad politik till följd: freden är ett nödvändigt vilkor för friheten. Frankrike skapade sig ett nytt ideal: för framtiden tillräckligt starkt att vara oberoende, sökte det mindre att beherrska folken, än att genom sitt exempel upplysa dem. Hvad det i Amerika gjort för Förenta Staterna, var det beredt att åter påbörja i Europa. Hvem var det, som ansträngde sig att utsläcka det ljus, som då spred sig omkring oss? Hvem väpnade sig, för att hindra revolutionens anda i dess första utveckling? Ingen språksvängning, ingen historisk diskussion kan kullkasta det faktum, att 1789 års revolution öppnade en ny era och bröt med det förflutnas traditioner. Preussen var den första makt, som bekämpade den. Invasionen år 1792 var början till denna beklagansvärda rivalitet, som skulie tölja med olyckan i våra dagar. Frankrike tillbakavisade angreppet; men, vi erkänna det, det :ycktes bortom de legitima repressalierna. Det hade blifvit grymt kränkt; det lät sig berusas af segern. Jena var en hämnd. Leipzig och Waterloo följde och erinrade fransmännen om, att det, ifall det är tillåtet för ett folk att för en viss tid afstå ifrån sitt eget oberoende, derför icke ostraffadt får bära händer på de öfriga nationernas. Frankrike afhjelpte emellertid åter sin olycka och blef på nytt sin egen herre. IIvilket krig har det väl framkallat ifrån den stund det blef omöjligt att binda det emot dess vilja? Hvar ser man denna äregirighetens anda och den eröfringslust. som hr v. Bismarck tillskrifver oss? Hvem har under dessa långa, välgörande år mera bidragit till fredens upprätthållande än vi? Frankrike har svårt pliktat för det första kejsardömets fel. Hvilka skrankor man än uppreste mot de moderna ideerna. gjorde sig deras inflytande likväl mer och mer markbart i landets yttre politik. Öfverallt, der det fanns ett folk att befria, frioch rättigheter att försvara, en moralisk storhet att eröfra, fann man Frankrike beredt. Restauratio en kämpade för grekerna, julimonarkien betryggade Belgiens oberoende. Och denna idö har vunnit en sådan styrka i nationens medvetande, att det andra kejsardömet insåg, att det måste skatta åt densamma och högt förklara, att det ville freden. Frankrike trodde det. Kejsardömet behöfde emellertid den militära prestigen och uppsökte den. Men de krig, som det företog, voro mycket olika Napoleon 1:stes, ty om det än kämpade emot den fredliga ström, som nationen ville följa, så bröt det likväl icke mot de principer, som denna antagit.