denne som instruktör och ledare och en uppvianing af det återupplifvade Harmoniska Säll skapets krafter. Bådadera utföllo särdeles lyckligt — vi fästa oss här naturligtvis ej vid några tillfälliga röstindispositioner — och ingåfvo, som vi tro, väl grundade förhoppningar om en ljus framtid for sången under dess unge och energiske ledares hägn. Ivifvelsutan bidrogo prof. W. Baucks intressanta föreläsningar sistl. vinter jemte dermed förenade, vokala och instrumentala Lillustrationer till att väcka vår allmänhets håg för kammarmusik. Vi sluta härtill af det varma intresse, hvarmed de abonnerade soiråerna för dylik musik härstädes omsattats af sagde allmänhet. Ett verksammare och mera ofelbart medel att bilda och förädla den mu sikaliska smaken än kammarmusiken gifves näppeligen. Här förekomma ej som i operan kittlande melodier, inflickade bland döfvande tonmassor och en bullrande orkestrering, hvari pukorna, trummorna och messingstallrikarne täfla om att inverka på ähörarnes örhinnor. Ingen försmådd älskarinna utandas här i valstakt sin kyska kärleks oförstådda qval, ingen förtviflad älskare låter här lifsandarne galop pera sin väg i toner, hvari man liksom tycker sig höra flåsningarne ifrån dödens andtrutna springare. Ingen subrett skalkas här i halsbrytande koloratur-gångar, ingen buffo gör sina lustiga rullad-krumsprång tör de ötre regionerna. Och ändå hvilken luftig gratie t. ex. i Beethovens G-durs-trio, hvilken yster. sprittande lefnadslust i Sehuberts ForellenQuintett, hvilket djupt vemod, hvilken elegisk klagan i Mendelssohns D molls-trio! Här ledas vi så småningom, nästan oförmärkt in i harmoniens allraheligaste, tonskalden och hans tolkare komma på samma gång de döda verktygens, instrumenternas, och våra egna, lefvande hjertans strängar, att vibrera. Man gnolar icke vid hemgåendet från soiren efter dessa gudasända melodier lika lätt som Oscars förtjusande arietta ur Maskeradbalen eller hertigens oförgätliga canzone ur Kigoletto-, men i drömmen återkomma de kanhända i all sin rika, harmoniska fägring, midt under hvardagslifvets prosaiska bestyr återklinga de tilläfventyrs underbart för vårt inre öra! Nu kan det visserligen hända, att en eller annan som bevistar dylika tillställningar endast derföre, att det är modernt, finner alltsammans högst tråkigt, att han eller hon gåspar under ett Andante och rakt utaf tar sig en stilla slumrare midt i ett smältande Adagio men — hvad mera? Roquieacat in pace! Man har ordentligt betalt sin abonnementsafgift och således äfven på sitt sätt gitvit si tribut åt tonkonsten! Hr Frits Ahlgrenssons tillämnade soire å Nya Teatern säges, i följd af ett opåråknad! och så, som vi hört saken framställas, hard: när obegripligt hinder från en sida der man minst (?) kunnat förvänta det, komma att upplösa sig i tvenne soirker å Mindre Teatern, deraf den första om Tisdag. Vi tro oss veta, att programmet eller programmerna bli särdeles lockande: några muntra småpjeser, särg af signora Monti — en sångerska som, om hon också är sedd öfverallt, också öfverallt är gerna hörd! — deklamation, en för tillfället förtattad monolog, med kupletter alluderande på Göteborgs förhållanden, till hvilken br Ahl grensson målar en ny dekoration, utsigt öfver staden från Brunnsparken i aftonbelysning, samt slutligen tablåer hänsyftande på de stora lifsfrågorna för dagen. Då här antagligen kommer att bli stort ref efter biljetter, vilja vi upplysa om, att förköpsbiljetter fr. o. m. Måndagen kunna erhållas i Mindre Teaterns biljettkontor. Arbetareföreningen ger i morgon i Exercisbuset en aftonunderhällning till förmän för svenska, nödställda arbetare i Paris. Här, om någonsin, torde det goda ändamålet vara en tillräckligt vältalig rekommendation. Till en beklädnadsartist i hufvudstaden inträdde häromdagen en unog man i verken — men utan verksamhet och hvars kredit i följd deraf ej stod på alldeles säkra fötter. Jag skulle beställa mej en vinteröfverrock. — Jaså, tackar så mycke, huru dyr får den lot att vara? — -Åb, så der midtemellan... ätti, åttifem! — Tyget valdes, måttet togs och sasången bestämdes. — ÅFPriset blir sålunds —, yttrade Åkunden och tog sin hatt. — Etthundratvå riksdaler och femti öre, sade -artisten och bugade sig. — ÅEtthundratvå och — — hvad vill det säja, vi kommo ju öfverens om högst ättifem — — — Ja visst ja, men se det blir med lagsökningskostnader och allt! — Den gången fick den fiatlige vartisten, sin räkning betald på dagen! Göteborg d. 22 Oktober 1570: mm. go Tas