ver ej längre denna vackra främling som tagit Gustave i besittning. Det var Gustave som hade makt öfver henne. Den starkare naturen hade underkufvat den svagare. Så utan vänner, så ytterligt öfrvergitven — utan penningar, utan skydd, i ett främmande land, är det föga underligt att Susen Meynell mottog anbudet uf den kärlek som för henne skulle blifva ett skydd. — Låt mig berätta min olyckliga historia, bad hon, under det hon gick under kastanieträden vid Gustave Lenobles sida. Låt mig berätta alltsammans för er. Och om ni, sedan ni hört hvilken olycklig varelse jag är, fortfarande önskar att gifva mig ert hjerts, ert namn, skall jag efterkomma er önskan. Jag vill ej tala om tacksamhet. Om ni kunde fatta huru förnedrad, öfvergifven och olycklig jag tyckte mig vara förliden afton då jag gick till floden, skulle ni ätven inse huru djupt känslig jag måste vara för er godhet. Derefter omtalade hon i låg ton och med outsäglig blygsel ech tvekan sin historia. — Min far var borgare i London, sade hon. Vi voro välburgna, och mitt hem borde för mig ha varit ett lyckligt hem. Ah, huru lyckligt synes mig ej nu ett sådant hem! Men jag var dåraktig, fåfäng och anspråksfull på den tiden, missbelåten med det lif vi förde i staden, emedan det tycktes mig tråkigt och enformigt. När jag nu tänker på huru illa jag återgäldade den kärlek hvarmed man omhu dade mig, inser jag huru väl jag förtjenat de sorger som sedan drabbat mig. (Forts.)