måste smyga er förbi henne med slöjan nerdragen. Lemnade ni gamla Margot er nyckel då ni kom ner denna qväll? — Nej, den är i min ficka. Jag tänkte ingenting — jag — Hon tystnade med en plötslig rysning. Gustave förstod denna rysning; han ryste äfven. Hon hade lemnat sitt rum denna qväll, beherrskad af sjelfmordets vansinne; hon hade lemnat det för att gå rakt till döden. Lyckligtvis hade hans arm kommit emellan henne och den grymma graf, utmed hvilken de fortfarande gingo. De gingo sakta tillbaka mot Rue Grande Mademoiselle vid den nyss uppstigna månans sken. Den engelska damens hand hvilade för första gången mot Gustaves arm, Hon var hans, hans genom försynens beslut! Detta blef en öfvertygelse hos den unge mannen. Han skyddade hennes sena återvändande med diplomatisk fintlighet, inlåtande sig i samtal med portvakterskan under det den mörka gestalten smög förbi i det dunkla lampskenet. På trappan stannade han för att bjuda henne godnatt. — Ni skall gå med mig till Luxembourgträdgården i morgon bittida, min älskade, sade han. Jag har så mycket att säga er — så mycket. Tilldess farväl. Han kysste hennes hand och lemnade henne vid tröskeln till hennes rum samt gick derefter till sitt eget anspråkslösa rum. Nästa dag gingo de tillsammans till Luxembourgträdgården. Den stackars ensamma varelsen som Gustave räddat tycktes redan blicka upp till honom som till en vän och beskyddare, om ej som till en blifvande man. Det