Göteborgsposten – 21 oktober 1870, sida 1

— Hr Leuoble! Ob, hvarföre förföljer ni mig? i — Emedan jag vill rädda er. — Rädda mig! Att hålla mig tillbaka när jag vill finna ro och sluta mitt eländiga lif! Jag vet att det är ett syndigt slut; men hela mitt lif har varit syndigt. : — Hela ert lif syndigt! båraktiga, jag skall aldrig tro det! — Det är saunt, utropade hon med passionerad sjeliförebråelse. Sjelfviskhetens, högmodets och olydnadens syud. Intet öde är för härdt för mig — men, ack, mitt öde är mycket hårdt! Hvarföre höll ui mig tillbaka? Ni vet ej huru eländigt mitt lif är — ni kan ej veta det. Jag betalade min sista penny till madame Magnotte denna morgon. Jag har inga penningar att göra min öfverresa till England med, äfven om jag vågade att resa dit — men jag vågar det ej. Jag har bedt om mod och styrka att resa tillbaka, men mina böner ha ej blifvit hörda, och det återstår mig intet annat än att dö. Jag måste dö; jag skall dö af hunger på gatorna. — Nej, nej, utropade Gustave passioneradt; tro ej att jag ryckt er undan döden för att öfverlemna er åt ensamhet och förtviflan. Ni är min — min genom den rättighet denna natt gifrer mig öfver er. Dessa vapen som bevarat er ifrån döden skola bli ert skydd — ah, låt dem blifva ert skydd! D.ssa händer skola arbeta för er. Jag älskar er! Jag kan ej uttrycka huru kär ni är för mig. Om brist och nöd skola drabba oss, skola de först drabba mig, Han hade satt henne på stenbänken och han satte sig sjelf vid hennes sida. Han kände att hon var hans, j ö ö i i j