Göteborgsposten – 20 oktober 1870, sida 1

han vågade ej räcka ut sin hand för att hjelpa henne. I hela verlden fanns ej en varelse mera skild från honom än hon, antingen hon bodde i samma hus som han eller vid antipoderna. Hvad hade det att betyda om hon försvann i dag eller ett är härefter, då hon i alla fall ingenting kunde ha gemensamt med honom? Han sökte öfvertyga sig om att det ej kunde vara en fråga som hade någon vigt för honom. Det var ett dödsslag som måste drabba honom, grymt, oundvikligt, komma när det ville. Hvarje dag då hr Lenoble kom hem till middagen väntade han att finna en tom plats vid sidan om värdinnan; hvarje dag såg han med nöje att han misstagit sig. Det bleka sorgsna ansigtet sågs der fortfarande, och Gustave tyckte att det blef alltmera blekt, alltmera sorgset för hvarje dag. Han frågade madame Magnotte när den engelska damen skulle afresa, men hon kunde ej säga hovom det. — Hon talar om att resa hvarenda dag, sade värdinnan; det skall utan tvifvel ske snart. Jag är ledsen öfver att förlora henne. Hon är ingen till besvär. Men hvad hon är sorgsen! Hon miste ha lidit mycket, min herre. Gustave medgaf detta. Ja, hon hade lidit; men hvad, huru? Han gaf noga akt på henne, men hon var alltid densamma. Hon tillbragte ej längre sina aftnar i salongen utan i sina egna rum. Han såg henne endast vid middagstiden och hade intet tillfälle att samtala med henne. Slutligen kom den dag då han saknade henne äfven vid middagsbordet. Han satt vid den tråkiga måltiden utan att tala; han åt föga, drack obetydligt, mekaniskt och