Göteborgsposten – 20 oktober 1870, sida 1

den qvinna han gifvit sin tro. — Nej, nej, nej, sade han för sig sjelf, jag kan ej göra någonting så orätt. Jag måste gifta mig med Madelon. Alla mina föräldrars förhoppningar äro sammanknippade med detta giftermål; skulle jag gäcka dem derfore att denna främmande qvinnas ansigte bedärat mig? Nej, det kan ej ske. Och äfven om jag vore villig trampa min heder under fötterna, huru kan jag veta att hon skulle värdera eller antaga uppoffringen? Hr Lenoble gjorde alla nödvändiga förfrågningar på diligensbyrän och gick derefter tillbaka för att lemna madame Mepnell besked. Han kunde se att hon blef litet obehagligt öfverraskad då han nämnde resekostnaderna, hvilka på den tiden voro dryga. — Hon måste säkert vara fattig, sade han för sig sjelf, och det sved i hans hjerta då han betänkte att han ej ens i denna lumpna angelägenhet kunde vara henne till någon nytta. Den tillämnade herren till Beaubocage och Cötenoir var alldeles utan penningar. Hun hade sitt ur. Det kunde han belåna på pantlåneinrättningen, men säkert skulle den summa vara otillräcklig, som han kunde erhålla på detsamma. Efter denna afton motsåg han dagligen och stundligen det sorgliga ögonblick då hon skulle afresa. Hon skulle försvinna ur hans lif, och endast minnet skulle stanna qvar för att säga honom att han kännt och älskat henne. Hvarföre skulle detta vara så hårdt att bära? Om hon stannade vågade han ej säga henne att hon var kär för honom;