Göteborgsposten – 20 oktober 1870, sida 1

utan att veta hvad han ät eller drack. Det var ett töcken för hans ögon, och ett oredigt sorl af röster i hans öron. Det qval han led under denna stund var bittert som döden. — Oh, min Gud, hvad jag älskar henuc! sade han för sig sjelf. Han gick rakt fram till madame Magnotte efter middagen. — Hon är rest? utropade han. — Hvem, min vän? Ah, jeg förstår, det är om den stackars madame Meynell ni talar. Hvad ni intresserar er för henne! Nej, hon är ej rest, stackars qvinna. Hon stannar ännu alltjemt qvar. Hon ser ut som om hon ej visste hvad hon skulle besluta sig till. I dag har hon för första gången skrifvit bref. Reine kom till mig och sade att hon sett henne sysselsatt i sitt rum för första gången. Hon brukar ej ha någonting för sig. Gustave blef helt glad. Hon var ej rest; han skulle änuu en gång få se henne — om det också endast vore en skymt af hennes bleka ansigte, blickande ut ur diligensen då den körde ut ur Court de Messageries. En skymt, en blick — det skulle ändock vara något att gömma i hjertat under hans lif. Hon hade skrifvit bref — utan tvifvel bref till sina vänner för att tillkännagifva hennes återkomst. Hennes afresa måste vara nära förestående, Gustave vägrade att gå ut denna afton. Han gick fram och tillbaka i rummet, under det damerna voro samlade i en grupp vid ett af fönstren. Orolig och olycklig, kunde han ej vara stilla på ett ställe. Hon kom ej ner i salongen denna afton. Han hade hyst den svaga för