Göteborgsposten – 19 oktober 1870, sida 2

VN 24444 1214214014.— Belägringen af Paris. Den bekante Times--korrespondenten W. Russel skrifver i ett bref från Versailles d. ) d:s bl. a. följande: För första gången efter kronprinsens ankomst till Versailles ha vi haft en kall, ruskig morgon, och vi äro nu så bortskämda af vackert väder, att frånvaron af sol denna Oktobermorgon förekom oss som någonting abnormt och orättvist. För trupperna, såväl inom som utom Paris, har det vackra vädret varit en stor välsignelse. De förra måste hålla en kontingent nattetid blottställd för hvad väder som helst, och de senare måste ha ögon och öron öppna natt och dag. Förutsatt att belägringen, tvärtemot all förväntan, räcker ett par tre månader — jag får bår anmärka att jag ej vet en enda belägring som ej räckt mycket längre än som väntadt var — skall ett visst antal af de tyska trupperna finna skydd mot kölden i byarne och småstäderna bakom belagringslinien. Men endast ett begränsadt antal. De måste hålla ofantliga massor i de öppna grafvarne, i batterierna, i skyttegroparne blottställda för köld, regn, snö och slask. De skola vara mer än menniskor om de ej komma att lida ofantligt af följderna näraf. Rörande frågan om bibehållandet 2f öppna kommunikationer har jag nu ingenting att säga, ehuru man måste ha en opinion i ämnet. Anskaffandet at fyodoämnen utgör en del af denna fråga, och om betolkningen verkligen blir besvärlig, opererande som francs-tireurs eller i organiserade band under någon slags intelligent ledning, torde det bli två armåer i stället för en intresserade i en kamp mot dålig kost. Lessa och många andra omständigheter hörande till inhysandet, beklädnaden, provianteringen och beväpningen af denna ofantliga arme öfvervägas nu af de bista möjliga administratörer. Men det finnes fläcker äfven i solen. Preussarne ha aldrig haft ett sg wlant prof att utstå som en tre månaders vinter under bar himmel, cernerande en stad, under det den cernerande armåen sjelf är omringad af fiender. Det stora flertalet af preussarne tro ej på en sidan möjlighet. Först och främst tro de ej att Paris skall håla ut. För det andra frukta de ej någon verklig fara af en sådan arm som kan organiseras i provinserna. Berakningarne af sådana mån som Moltke, von Roon och von Blumenthal äro så djupa, att man ej kan förmoda att den ringaste omständighet hörande till den militära ställningen har blifvit förbisedd. Men det tycks att de äro något vilseledda i fråga om den föraktliga likgiltighet ue hysa för allt som fransmännen kunna åstadkomma. Jag har hört berättas ej endast att fransmännen i Paris äro mycket beslutsamma och, hvad en fiende mest har att frukta, mycket lugna, utan äfven att fransmännen i de ockuperade distrikterna på intet satt förtvifla. De tro på francs-tireurs, nationalgardister, mobilgardister och på en arme, som på ett eller annat sätt blifvit hoprafsad och som, efter det man berättat att den skulle vara upprifven, uppträder på ett eller annat ställe i vår rygg. Om ett par dagar kan man uppskatta värdet af den grund hvarpå de franska patrioterna bygga sina förhoppningar. Denna atton skall von der Tanns armåekår sättas i rörelse från Longjumeau och Corbeil för att se efter fienden. Bairarne i denna kår ha visserligen hatt andel af striderna, och om fransmännen äro så starka som det berättats, torde de få mera till. Förstärkningar skola sändas till von der Tann, som har ett mycket starkt artilleri, och som han är en skicklig och erfaren officer med förträffliga divisionsgeneraler, sådana som Stephan m. fl. under sig, skall han snart pröfva den metall, hvaraf sydarmeen är gjord. Om han blir slagen, har han preussarne att falla tillbaka mot samt Hartmanus baierska armåekär; men en sådan händelse skulle kunna bli allvarsam nog till sina följder, ifall pariserarmeen gjorde en offensiv rörelse på samma gång. I händelse det finnes någon regelbunden kommunikation mellan Paris och landet, skulle en sådan demonstration genast visa dess tillvaro Det är litet besynnerligt, att de mest sakkunniga skribenter undvikit att peka ut den svagaste punkten i Paris befästningskedja. Men enligt mitt förmenande eger just denna punkt en stor styrka. Det synes mig — jag uttrycker nu en rent personlig åsigt såsom icke-fackman och med det yttersta misstroende — att intagandet af reguliert uppförda fästningsverk, sådana som de yttre tästena omkring Paris, genom korseld och vertikal eld måste vara en ytterst obehaglig och svår operation — rent at orerkstallbar om garnisonen håller stånd. Är detta riktigt, så förestår oss säkert en period af minors och parallelers gräfvande, af ordentliga belägringsapprocher. Här blir svårigheterna större, Från kammen af platåerna öfver Chattillon och Meudon, till exempel, sluttar marker brant ner mot Issy, Vanves, Montrouge och tillochmed Bicetre, så att de belägrade kunna se ner i de belägrandes paralleler. Ju närmare de belägrande komma, desto mera äro de utsatta för ej endast en direkt, utan äfven en fiankerande eld. Det skall bli mycket intressant att se de verkliga positioner som utväljas af de preussiska ingeniörerna och de medel som de komma att använda för att öfvervinna svårigheterna. För min del har jag stort förtroende till dem; men jag har ätven sett den rikedom på ressurser och den ingeniörvetenskapliga duglighet som fransmännen egaEnligt en uppsats som påträffats i Tuilerierna och blifvit publicerad af provisoriska regeringen, ansåg general Todleben år 1857, efter en kritisk undersökning af befästningarne, att Aubervilliers och Romainville gjorde Paris osårbart åt östra sidan. lian trodde att det fanns en lucka mellan La Briche och Valerien, som, om det skedde en låtsad attack mot S;t Denis, skulle tillåta en fiende att öfvergå Seinen och utföra paralleler mot bastionerna mellan norra jernbanan och S:t Ouen, hvarest öppnandet af en bresch skulle göra Montmartre blottstäldt för stormning och derigenom lägga hela staAF— 14